15 december 2005

Det är inte min stil att skriva dagbok, men alla säger att jag borde göra det och nu har jag svårt att sova igen och ligger och känner att jag just nu är tillräckligt arg, eller tillräckligt ledsen, eller vad det nu är, för att göra något så konstigt som att skriva, och han den där killen nere i grytan, på kliniken, som snart i ett halvår har tjatat om att jag måste våga känna min egen sorg och allt det där, han blir säkert glad nu.

Jag är skittrött på folk som vill mig väl. Att alla tycker synd om mig. Det finns inga gränser. Ingen kan se på mig utan att få stackars-liten-blicken. Jag hatar det mer och mer. Jag kan hålla med om att det är lite synd om mig, men det är i så fall min ensak. Jag blir galen av att vara stackars liten hela dagarna. Som om ingen annan skulle vara med om ledsamma och svåra saker. Som om jag skulle vara den enda i hela världen som har förlorat sin familj.

Fröken Meyer har alltid varit en bitch, men nu efter att jag blev ensam kvittrar hon bara och det är ingen måtta på hur okej det är att inte ha gjort läxorna och jag hade nästan föredragit att hon varit en bitch, men det kan jag liksom inte säga, och Constance, stackarn, hon vet inte hur hon ska bete sig mot mig. Häromdagen gick det till slut så långt att jag såg mig tvungen att stoppa upp sina hästar i häcken. Vi tog t-banan hem från KG och när vi närmade oss Besserud tog hon mina händer och närmast bönföll mig att hänga med till Sørkedalen och rida. I månader har hon tjatat om att jag måste hänga med och rida, för det där ridandet ska tydligen vara så bra mot allt, enligt Constance, sitter jag bara till häst spelar det liksom ingen roll hur många familjemedlemmar jag har förlorat eller hur det gick till, för hästen, med sin varma och starka kropp, etc, kurerar och återbördar mig till livet, men då frågade jag Constance om det hände att hästar gick genom isen på Bogstavannet och gick under med man och allt och Constance svarade att det aldrig hände och då sa jag att jag inte orkade följa med och då tittade hon på mig med sina rådjursögon, som om hon tyckte oändligt synd om mig och då tittade jag på henne med mina rådjursögon och tyckte änn mer synd om henne och sedan stod vi där med våra rådjursögon och tyckte oändligt synd om varandra ända tills hon fattade att jag drev med henne och då gick hon av t-banan och jag skrek efter henne att hon kunde stoppa upp hästarna på ett visst ställe och i går orkade jag inte gå till skolan, så nu tror hon säkert att vi är ovänner eller något sådant och jag känner att jag inte bryr mig och jag har faktiskt förmåga att inse att det är riktigt sorgligt, att jag inte bryr mig, alltså.