Omslaget till Spaceman Blues är hipp popkonst och baksidestexten utlovar en "literary retro-pulp science-fiction-mystery-superhero novel", lite lagom crazy sådär. Det är väldigt lätt att som jag förutsätta en skojig och trendkänsligt fräck debutroman baserat bara på detta.

Sedan läser man. Jag kom ganska tidigt att tänka på Dean Motters grafiska novell Mr X, Bladerunner och Moores Watchmen. Influenserna kunde göras i princip oändligt lång, temat är litterärt flitigt återbesökt; nyckelord är storstadspuls, dystopisk nära framtid, dekadens, subkulturer och minoriteter, desperat kärlek…

Det är en modern odyssé genom ett osedvanligt kaotiskt och gyttrigt New York och dess underjordiska dito, där vi får följa Apogee Wendell i hans desperata sökande efter sin älskade Manuel Rodrigo de Guzmán González, som försvunnit spårlöst och vars lägenhet exploderat. Vägen kantas av en osannolik mängd makalösa figurer och ställen som för Wendell allt djupare in i konspirationsdimmiga apokalyptiska irrgångar. I blixtsnabb revy passerar mexikanska mariachimusiker, ecuadorianska flygplatsarbetare, adelsättande företagsmagnater, partydrottningar, ryska maffiosos och fyra jättar i lila regnrockar och många många fler.

Det hade kunnat bli ett ytligt hoppande mellan arketypiska statister, men Slattery gör plötsliga, ganska korta men läskigt kärnfulla fördjupningar i människorna och platserna och deras historia. I princip alla karaktärer bär på ett oanat djup, som regel en blytung bakgrund som format dem till de personligheter man precis hinner ana innan berättelsen rusar förbi dem, i vild jakt efter Wendell.

Lika ofta gör Slattery plötsliga framåtblickar, där man blir hängande över handlingen och ser genom kristallkulan in i framtiden. Det känns konstigt att få bevittna en persons död trettio år framöver som en direkt konsekvens av något som just hände i berättelsen, och sedan kastas vidare i historien. Någon uppföljare till boken skulle aldrig behövas, den är redan bokstavligen invävd mellan raderna. Kasten mellan då, nu och sedan bäddar i det stora hela för en andlös läsning, men blir aldrig förvirrande eller störande.

Wendells saga är lättläst, till synes enkel med korta kapitel och one-liner-rubriker. Det är lätt att missta det som lättsamt eller småallvarligt fast med glimten i ögat. Men här finns ett djup och ett allvar som kanske först infinner sig när man slagit igen boken och börjar fundera över den igen efter ett tag. Det är egentligen en ganska mörk och dyster historia som hålls kvick och alert av en rapp berättarteknik, MTV-generationens vana trogen med snabba vändningar och hastiga scenbyten. Och på samma gång innehåller den klassiska element värdiga de grekiska sagorna med sina desperata älskare och deras oundkomliga öden inför Olympiska krafter bortom den lilla människans räckvidd.