Att Varma och kalla bad är en spretig samling kan man inte direkt påstå. Här finns 20 noveller och/eller essäer skrivna av lika många intressanta österrikiska författare: Elfriede Jelinek, Marlene Haushofer, Gert Jonke, Ernst Jandl, Ingeborg Bachmann med flera med flera – alla tunga namn i den österrikiska litteraturen – som mer eller mindre tydligt kretsar kring det österrikiska/tyska arvet, den nazistiska bördan, oket från förr. Alla texter binds samman av samma tema: uppgörelsen med historien eller ”fadershuset”, som Yvonne Ihmels skriver om i bokens uttömmande förord.

Men övertydligt är det inte alltid. Ibland, som hos Jelinek vilken medverkar med novellen ”Ikaros”, kan det handla om en rent språklig uppgörelse, att belysa och frigöra sig från ett totalitärt, eller om man så vill patriarkalt, språk. Eller som i novellen ”Ömsa skinn” av Evelyn Schlag, att problematisera ett slags fascistiskt tvång. I ”Ömsa skinn” kommer varje dag en pensionerad sjuksköterska för att ”ta hand om” en sjuk kvinna. Med subtila medel missar sköterskan aldrig chansen att påpeka sin ”patients” slarvighet och därmed inneboende skuld till sjukdomen.

Kanske är bokens mest intressanta text förordet. Av novellerna har jag ingen speciell favorit, alla noveller är, på gott och ont, på en lite lagom jämn nivå; det finns ingen text som direkt sticker ut från mängden. Sammantaget blir det rent av lite slätstruket och halvbra. Klart är dock att helheten säger mer än delarna.

Österrike berättar: Varma och kalla bad ingår i Tranans serie av antologier med noveller från olika delar av världen. Ambitionen och ansatsen är alldeles utmärkt! Förlaget beskriver det hela som ”korta smakprov på modern litteratur från 1900- och 2000-talen – ett perfekt sätt att orientera sig i berättelsernas värld” – och visst är det så. Men tyvärr känns novellerna i Varma och kalla bad allt för mycket som just smakprov, som är allt för korta dessutom. Resultatet blir mer ett skrap på ytan av vad österrikiska författare har att berätta.