För ett tag sedan läste jag en roman i brevform. Ett enda långt brev som försökte förklara allt, fånga hela livet i ord och bre ut sig om alla brevskrivarens tankar och filosofier i ett enda långt svep. Den var smått lysande. Det var Clarice Lispectors Levande vatten.

Sen läste jag en roman i brevform. Ett enda långt brev som försökte förklara allt, fånga hela livet i ord och bre ut sig om alla brevskrivarens tankar och filosofier i ett enda långt svep. Det är Marilynne Robinsons Gilead. Och den är… sisådär.

Det är kanske lite orättvist att jämföra två ganska annorlunda romaner bara på det att de tar samma form – ett enda långt tilltal till den fiktive mottagaren och därmed rakt till läsaren. Handlingen i boken, tanken bakom, själva uttryckssättet är ju helt annorlunda. Mot Lispectors till synes friformiga jazzprosapoesi är det svårt att ställa Robinsons detaljsnickrade berättande där varenda mening är högpolerad för att få den där rätta opolerade känslan, och den unga brasilianska kvinnan i Levande vatten är helt olik den gamle prästen som skriver till sin son i Gilead. Men lägg bort jämförelserna då. Då återstår den lite mer allmänna frågan: hur kan det komma sig att en roman kan vara enormt välskriven och ändå inte beröra en?

För i Gilead finns egentligen mycket att gilla. Det som händer är alltså: på 50-talet sitter den gamle John Ames i den lilla byn Gilead i Iowa och skriver ner sitt livs historia; han är döende, och hans son är ännu för ung för att ta till sig allt, så ett brev är enda möjligheten. Och över 300 sidor breder Ames ut sig: om sin far och farfar, också präster i helt olika tider med helt olika syn på vad det innebär att frälsa människor. Om inbördeskrig och kolliderande ideologier. Om att älska sin nästa och att slåss för friheten. Om att hedra sin fader och sin moder och om generationsklyftor. Om svart och vitt. Om framsteg och tradition. Om tro och tvivel. Etc etc etc… Och lite för ofta känns detta som en man som har en intressant historia att berätta och ett manus att hålla sig till men inte kan låta bli att avvika från det. Han hittar intressanta punkter där boken griper tag i läsaren, men släpper dem sedan raskt igen för att vända sig direkt till sonen med diverse visdomsord eller allmänna funderingar om hur det här livet kan te sig. Kort sagt: det känns väl egentligen som en ganska realistisk skildring av en man som i ett enda svep försöker sammanfatta allt han vet och kan och minns och tänker – men därav blir inte nödvändigtvis en bra roman.

Säkert är detta en bra roman för den som berörs av den. Invänd att jag måste ha egna barn för att verkligen ta till mig detta. Invänd att jag bara är för tillstängt agnostisk för att se det fina i Ames trots-allt-trotsiga tro. Invänd att Robinsons jordnära prosa är så vacker att det kompenserar för longörerna. Allt det där må vara hänt; men summa summarum blir ändå att hur sympatisk huvudpersonen gör sig och hur goda poänger han än gör då och då känns det mest som en enda lång och smått orepeterad predikan, och där sitter jag som i kyrkbänken och sneglar på klockan och väntar på han ska komma till poängen så jag får gå hem.

Sensmoralen? Skriver du ett långt brev till någon, se till att du skickar det till rätt adressat.