Översättningen av Daniel Kehlmanns Die Vermessung der Welt (Världens mått) skapade i höstas en liten hausse på svenska kultursidor, och Babels Daniel Sjölin åkte till Berlin för att gå på vetenskapsmuseum med författaren och praktisera sin mysiga tyska. Kehlmann, som jag tidigare inte läst, intresserade mig plötsligt mycket. Ett ”Wunderkind” med sju romaner på sitt samvete vid en ringa ålder av trettiotvå, en förnyare av den tyska romanen, en beundrare av magisk realism a la Borges och Márquez – i kontrast med karg tysk efterkrigstidsprosa med världskrigs-ok hängande över sig. Adderar man det faktum att romanen gör skönlitterära karaktärer av två av Tysklands främsta vetenskapsmän under 1800-talet (Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss), så kan man undra vad som skulle kunna gå fel – hur skulle jag inte kunna tycka om den boken?

Varningsklockor började dock ringa efter att jag erfarit att det skulle vara en ”rolig” och ”ironisk” roman. Men inte kunde väl Kehlmann, med de ovan nämnda meriterna, förfalla till putslustigheter i stil med en tysk samtida författare som Thomas Brussig till exempel?

Tyvärr var det just vad han kunde. De sätt på vilka han försöker sig på humor är tråkigt simpla. Saker i boken som jag gissar är tänkta att skapa komisk effekt är exempelvis Gauss naivitet när han som tonåring blir relegerad från skolan för att han tänker alltför logiskt och ifrågasätter prästens krav att förhålla sig ödmjuk inför Gud. Eller när nämnde Gauss hälsar på den mycket åldrade filosofen Immanuel Kant, som drabbats av senilitet och bara säger ”korv” (Wurst) när Gauss försöker diskutera det euklidiska rummet med honom. Sådant.

Humorn går alltså i princip genomgående mest ut på att vrida vetenskapsmännens vetande-strävan till sin spets och framställa dem som intelligenta men excentriska knasbollar. Jag antar att Kehlmann försöker använda sig av absurditeten i deras, främst von Humboldts, besatthet av ny kunskap för att ifrågasätta upplysningssträvanden och ställa frågor om dess gränser gentemot övriga värden här i livet. Men det är väldigt platt och når egentligen inga högre nivåer än alltför övertydliga scener som den när Humboldt missar att se på miraklet i en solförmörkelse för att han måste fokusera himlakroppen i sextanten för att för alltid fixera positionen de befinner sig på.

De här sätten att framställa vetenskapsmännen som skruvade hindrar också Kehlmann att göra några intressanta personporträtt. von Humboldt är naiv, energisk och positiv, Gauss är bitter, osocial och bisarrt intelligent. Endimensionellt alltså, och att vetenskapsmännen är reducerade till dessa fåtal egenskaper gör att Kehlmanns försök att behandla ämnen som relationer mellan generationer, undertryckt homosexualitet eller åldrande faller platt.

Kehlmann är alltså inte speciellt rolig, han är möjligtvis ”lustig” på ett konventionellt sätt, vilket är väldigt ospännande och inte något plus hos mig. Några vidare djupgående funderingar på vetskap och vetenskap ger han inte heller, och personporträtten är trista och statiska. Det är helt enkelt för förutsägbart, tråkigt och gjort. Och angående den magiska realismen måste jag tyvärr konstatera att boken tyvärr saknar både realism (för fånig) och magi (inga överraskningar, inga upplevelser). Är det då att förslösa tid att ge sig på Die Vermessung der Welt? Mjo, mja, jo, det tycker jag nog. Fast ni kan ju göra det för att bilda er en egen uppfattning; de dryga 200 sidorna låter sig trots allt vändas ganska lätt. Men ge er inte in i boken med idéer om att ni ska finna något så inspirerande som Borges, det ni får är snarare en något mer idéhistoriskt inriktad version av Erlend Loe.