Ulrika Kärnborgs debutroman Myrrha är till en början oengagerande och pratig, detaljerna få och språket torrt som fnöske. Men efter 90 närmast olidliga sidor vaknar romanen plötsligt till liv. Anledningen heter Arthur Munby: en finkänslig bohem med diktardrömmar, tidstypisk och tidlös på samma gång.

Myrrha är en dokumentärroman om ett klassöverskridande förhållande i det viktorianska England. Boken tar sin början 1833 med Hannah Cullwicks födelse och slutar 1910 med Arthur Munbys död. Mellan dessa 80 år målar Kärnborg en bild av Englands fram och baksida: där finns damer i valbenskorsetter och herrar i jacketter, hångrin med ruttnande tänder och koldammet som märker de fattiga. Det råder framtidstro och vidskeplighet, klassklyftor och jämlikhetssträvan. Bilden har man sett förut fast målad i betydligt starkare färger. Kärnborg håller alldeles för hårt i såväl språk som intrig och det gör att man som läsare aldrig riktigt känner av tidsandan; doftångorna från opiaterna bedövar aldrig och de anilinfärgade tygerna förblir i svartvitt. Det är synd eftersom den psykologiska skildringen är trovärdig, en bra miljöbeskrivning hade gett karaktärerna liv.

Men 90 sidor in i den färglösa skissen kommer Arthur Munby och plötsligt blir det intressant. Arthur är uppväxt i en högborgerlig familj, juridikstuderande med en humanistisk dragning och fullkomligt besatt av smutsiga kvinnor. Besattheten är bara delvis sexuell, den pendlar mellan sadism och välgörenhet, mellan våldtäkt och tron på godhet. I ena stunden sätter Arthur slavkedja på sin älskade, i nästa stund donerar han pengar till en vanskapt. Kärnborg lyckas med att göra Arthur trovärdig men ändå tidstypisk och det gör att man som läsare kan identifiera sig med honom samtidigt som han behåller sin integritet.

Än mera intressant blir Arthur i förhållande till Hannah. I relationen finns hans natur i koncentrat: i avsmaken och förundran. Arthur vill på samma gång klä Hannah i krinolin som han vill att hon insmetad i sot ska suga på hans tår; han vill göra henne till både hustru och slavinna och det gör att han på samma gång stöter bort och drar till sig, älskar och hatar.

Men tyvärr blir Hannah aldrig denna dubbla person och det gör att Myrrha emellanåt tappar sin läsare. Hannah går runt som en rymdvarelse bland möbler i ädelträ och tunga sammetsdraperier, en arbetarflicka i maktens boningar, men Kärnborg lyckas aldrig tränga in i henne. Hon förblir en utomjording, en mask av rouge och sot som döljer något annat, något obegripligt. Slutintrycket av boken blir ojämnt: Kärnborg lyckas aldrig tränga förbi lagret av smuts och det gör att man önskar att det hade handlat mer om Arthur Munby och mindre om Hannah Cullwick.