”Kan man fortsätta att älska ett land som man inte längre känner igen?” I Länkar, Nuruddin Farahs fjärde roman på svenska, återvänder huvudpersonen Jeebleh till sitt hemland Somalia. Precis som Farah själv har Jeebleh levt länge i exil och under den tiden har hans mor dött. Han bäste vän Bile har tillbringat sjutton år i isoleringscell. Diktatorn har störtats och inbördeskrig rasar sedan länge. Huvudstaden Mogadishu är delad och kontrolleras av olika klaner.

Jeebleh har kommit hem för att hitta och ställa i ordning sin mors grav och för att om möjligt hjälpa Bile att hitta hans älskade systerdotter som blivit kidnappad. Men också andra frågor kommer upp till ytan. Varför tilläts Jeebleh lämna landet för tjugo år sedan? Vilken roll spelade Biles sadistiske halvbror i vännernas fängslande då – och vilken roll spelar han nu, i kidnappningen av den hoppingivande lilla flickan? Kan man utkräva rättmätig hämnd utan att själv dras in i våldspiralen?

Farah lotsar läsaren in i en verklighet som de flesta av oss bara sett på nyhetsbilder, men som blir möjlig att ta till sig just eftersom den upplevelsen också är Jeeblehs. Inget av den han är van att vara äger giltighet i inbördeskriget. Han kan inte spelreglerna. Sakta kryper kriget under skinnet på honom och han tvingas fråga sig själv huruvida man kan vara en god människa i ett ont sammanhang.

Jeebleh, som arbetar som universitetslärare i USA, skrev sin avhandling om Dantes Inferno och strofer ur helvetesskildringen går som ett plågat ledband genom boken. Liksom Dante rör sig Jeebleh genom den härjade huvudstadens helveteskretsar och möter både stora skurkar och på olika sätt djupt plågade människor. Men här finns inget av Dantes logik, inget klart orsakssammanhang mellan gärning och straff, ingen gudomlig mening.

Khat-tuggande tonåringar skjuter prick på turister bara för att roa sig. Utsvultna kor slåss med sina kalvar om plastpåsar att äta. Plufsiga krigsherrar tronar på sina byten och traditionella klanäldste försöker underbygga sin auktoritet med vapenmakt. Samma äldste som dömde ut Jeeblehs ensamstående mor gör nu anspråk på hans lojalitet och hans amerikanska dollar. Och för familjen i New York friserar Jeebleh sina upplevelser en hel del. Hur skulle de kunna förstå?

Överallt ifrån försöker olika grupper skriva in Jeeblehs ”jag” i sitt ”vi” mot ”dem”. ”En mardröm av lojaliteter!”, som en annan av romanens karaktärer uttrycker det. Och i själva verket, menar samma karaktär, är detta ”vi” bara en politisk täckmantel för jagens ambitioner. I inbördeskrigets evighetsmaskineri är maktbegär och girighet den ledande drivkraften, oavsett om aktörerna är tränade av den inhemska diktaturen, av sovjetiska intressen eller understödda av Etiopien eller USA.

Mitt i allt detta är ingen nationell identifikation oproblematisk. I Jeeblehs kamp att foga samman en identitet av ibland motsägelsefulla beståndsdelar gestaltar Farah på en gång ett specifikt postkolonialt problem och ett allmänmänskligt dilemma.