Det var ett tag sedan jag gick i skolan, men på min tid pratades det om stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid och sedan medeltid. Denna indelning är det inte alla som håller med om idag, ”vikingatiden” anses i många läger vara en otydligt och meningslös specifikation. Men ordet lever ju och frodas i folks medvetenhet, konstaterar författarna till denna populärvetenskapliga översikt över tiden 800 till någonstans mellan år 1000 och 1100 efter att en viss Jesus föddes långt borta i södern. Alltså använder de ordet viking och vikingatid. Gott så. Vi får följa olika personer, kvinnor som män, som levde under som har kallats vikingatid, och bevitna nedslag i deras liv, såväl i Göta- och Svealand som utomlands, och deras liv sätts in i historiska sammanhang.

Boken är intressant, välskriven och genomarbetad. Författarna, historieprofessor Harrison och arkeolog Svensson, har här delat upp kapitlen mellan sig, men rent språkligt märks det i stort sett knappt vem som har skrivit vad. Om man inte är intresserad av krig och härnadståg, kan Harrisons kapitel 1, 3, 5 o.s.v., dock vara mindre intressanta än Svenssons kapitel med jämna nummer. De har ansträngt sig för att hitta kvinnliga personer i historien, och för att hitta så ”vanligt” folk som det går i så här gamla källor. Trälarnas verkliga historia lär vi ju aldrig få, så vi får hålla till godo med det som finns. Att det finns mycket, det gör författarna klart; de hänvisar till allt från runstenar i Götaländern aoch Mälardalen till skrifter från denna tids Bysans och Medelhavsområde. Det blir intressant att följa de gamla personligheterna runt Europa, författarna gör ett bra jobb med att få in olika synvinklar.

Men visst finns det saker som inte förklaras. En fråga som ställs är varför de som skrev ner de klassiska (isländska) sagorna gjorde en poäng av att kvinnor fanns med på resor till Vinland och Grönland? Harrison och Svensson ger tre svar, men de glömmer ett viktigt: att Mariakulten var stor under hela den för-protestantiska tiden. Att de inte ens nämner detta faktum gör att läsaren inte vet om de tycker det är oväsentligt eller om de har förkastat detta faktum av någon anledning.

Språkvetaren i mig tycker det är trist att författarna helt missar parallellen i öster till det språkutbyte de nämner i England: att ord som -gorod (tänk på staden Novgorod, bl.a.) också har nordiska paralleller, och motsvarar vårt ”gård”.

I sista kapitlet gör författarna upp med de s.k. ”skolorna” som vill avgöra var Svea rikes vagga låg. Deras slutsats blir att vi inte ska fokusera på riken, utan på människorna och deras nätverk. Vi nutida människor måste inse att samhället inte var uppbyggt som nu, utan vilade på vanligt folk, inte en opersonlig stat. En nog så intressant slutsats i en mycket bra bok.