Nånstans efter att ha plöjt hälften av Pessls debutroman förstod jag att den skulle utsättas för en jämförelse med Donna Tartts Den hemliga historien. Är det privatskolesammanhanget, kanske den amerikanska småstaden, eller är det mystiken och de välsmakande detaljerna som skulle vara någon sorts gemensam nämnare? Jag vet inte riktigt, men det finns en liten droppe som läcker över till Fördjupade studier i katastroffysik. Marisha Pessl bestämmer sig dock för att hälla ner detta i bladen när hon närmar sig de sista 100 sidorna. Fördjupade studier i katastroffysik ligger på lite över 500 sidor och instinktivt känns det som i sista stund. Jag erkänner att jag emellanåt studsade förbi långa textsjok och blev tvungen att ta en andra vända, men när det väl var dags att smälla igen pärmen fanns ändå en behållning, en känsla, en vilja att läsa mer.

Tonårstjejen Blue Van Meer tar mig med från sida 1. Hon avslöjar att Hannah Schneider kommer att dö, hängande i en elkabel med ögon som ekollon och en svullen tunga. Hängd. Blue tar ordet och berättar, från början till slutet, vad som kanske låg bakom Hannahs död och hur allt eventuellt hänger samman med Blues eget liv.

Hur som helst, Pessls tonårsgenikaraktär Blue Van Meer har tidigare farit runt som en trasdocka hängande i sin far Gareth Van Meers slitna manchesterkavaj. Kors och tvärs och över och mellan delstaterna. Fadern byter ofta anställning och föreläser som professor på olika högre lärosäten. Sista året i high school stannar familjen till vid en privatskola i Stockton, North Carolina. Blue stöter inom kort ihop med Hannah Schneider, filmläraren på Blues privatskola. Hannah har redan en liten svans av ungdomar, även kallade Aristokraterna eller De blåblodiga, runt sig och hon bedriver någon sorts alternativ stödföreläsning för att låta ungdomarnas intellekt blomma under söndagsmiddagar, och de förtrollas av Hannahs karisma. Allt leder Blue mot en ond bråd reality check, med extra många utropstecken.

Romanen fullkomligt dryper av, i de flesta fall, påhittade referenser, och citat ur mer eller mindre kända genrer. Kort sagt impregnerar Pessl romanen med samplingar, och dess logiska närvaro förklarar sig genom att Blue vill beskriva sitt liv utifrån en kursplan, och hon avslutar allt med en tentamen. Pessls målgrupp har varit ungdomar, läser jag i nån intervju eller pressrelease. Tveksamt, i så fall en snäv sådan grupp, däremot är hon smakfullt ironiskt på bekostnad av "ungdomen". Hon drar nytta av den sista biten tabula rasa som inte klottrats ner av konventioner och normer hos den spleeninspirerade fjortisen och uppåt. Eller kanske är det ett alternativ hon serverar, helt enkelt, att det finns mer att göra än titta på tv eller spela datorspel, typ.

Det är kort sagt spretigt. Det går inte riktigt att sätta en etikett på boken: deckare, ungdomsdrama, samhällsskildrare, spionroman …? Frågan är om Pessl har fler böcker i sig eller om det här var en rejäl, godkänd urladdning, debut, utan följe. Jag hoppas på något mer koncentrerat, snart.