"När jag föddes var världen redan full av Joona" konstaterar berättaren Anna. Joona, storebrodern som det alltid är liv och rörelse runt. Gradvis kommer en förändring smygande, vardagen blir allt mindre förutsägbar. De kraftfulla konfrontationerna mellan Joona och pappa prästen skapar oro i familjen.

Nu är Anna vuxen, men oron är där ännu. När hon träffar Ian, som är en amerikansk gästföreläsare i litteratur, vet hon att detta är en person som angår henne, som hon vill komma nära. Han pratar om vikten av att minnas, hon känner en impuls att protestera. Ska man verkligen behöva uthärda att gräva sig bakåt i tiden? Ian får i alla fall läsa en novell som hon har skrivit, den blir öppningen till ett möte mellan dem. Snart är de mitt uppe i en kärleksrelation.

Som så många förälskade pratar de mycket, de berättar om smärtsamma upplevelser från förr och i nuet, de finner gemensamma beröringspunkter. Man skulle kanske kunna tro att de skulle kunna vila i vissheten om att de accepterar varandra helt, men så enkelt är det naturligtvis inte. De mörkaste tankarna och de mest destruktiva impulserna är ofta förbehållna ensamheten. Hur ska den andre kunna vara till hjälp när han/hon lämnas utanför?

Berättelsen rör sig fram och åter mellan olika tidsplan och platser. Hur påverkar ursprungsfamiljens gemensamma historia dem alla idag? Hur rörliga eller statiska är de roller som de har tilldelat varandra? Hur mycket energi går egentligen åt när man försöker undvika något som andra förväntar av en? Och vad vill man själv mitt uppe i allt detta?

Insprängt i texten finns brev som Joona skrivit, riktade till olika personer. Så växer bilden av brodern fram allt tydligare. En bild som rymmer både klarhet och förvirring.