Vad finns kvar när man dör?
En klassisk fråga, och temat för Philip Roths senaste roman. Om man ska se till någon slags bokstavlig mening av frågan, och det gör jag i det här fallet, så är betydelsen egentligen "Vad finns kvar när en man dör?". En man av den i västvärlden utskällda och utdöende 1900-talstypen en man som aldrig kunnat komma i kontakt med sina känslor, som avverkat familjer på löpande band utan att egentligen skapa några bestående relationer till dem.

Detta är vad som händer när Jack och de andra eviga pojkarna blir gamla.

Philip Roth skriver fantastiska skildringar av det amerikanska samhället, och inte mindre fantastisk är den skildring han här gör av den amerikanska kroppen. Tre äktenskap, tre barn men ingen familj. Avundsjuka, oförmåga till att ta i sitt söndriga känsloliv. Den otrogne äkta mannen, den frånvarande fadern, chefen som sätter på sin unga sekreterare, den gamle mannen som inser att det oberoende han alltid strävat efter bara lett honom in i ensamheten. Alla ryms i samma kropp som långsamt förfaller medan han inser att allt han aldrig ville bli har han blivit och nu är det för sent.

Det är sorgligt och det är hemskt men det är också fascinerande och väldigt, väldigt bra.