Mustig. Det är lite illavarslande när en bok beskrivs som mustig.

I det här fallet betyder det svettiga fylleknull med mycket smask och klafs, män som skiter eller pratar om att de skiter, män som dricker BRÄNNVIN i BASTUN, röda ansikten och prat om kukar och horor och magar som väller över byxlinningen.

Sen har jag funderat lite. När något känns så stereotypt som den här boken gör, samtidigt som det finns så mycket humor i den… Scenen när Luusalmi sprider ut askan efter en kompis i snösörjan utanför stammishaket för att hjälpa en bil som inte kommer uppför backen är obetalbar, om ni sett "The Big Lebowski" så känner ni igen känslan, helt fantastiskt. Men det är så väldigt mycket som passar in på alla fördomar svenskar har om finnar och Finland. Lite för mycket. Samma stereotyper om nifar och Kosken och bastun som man matats med sedan barnsben. Inte för att det inte är roligt.

Det här är den första av Mäkis böcker om privatdeckaren Jussi Vares, och den kom ut i Finland redan 1999. Pangsuccé är ett bra ord för att beskriva mottagandet. Och jag måste säga att i jämförelse med, tja, nu ska jag inte citera Leif GW Persson, men det finns ju en hel del ganska ointressanta svenska deckarförfattare som säljer bra trots det, i jämförelse med dem är det här en frisk fläkt, en befrielse. Det är roligt med något nytt, det är roligt att fler nordiska författare kommer i svensk översättning och det är bra jobbat Bazar.

Mäki lånar en hel del från den hårdkokta amerikanska skolan, ofrånkomligt kanske med en ensam man som hjälte att tankarna går till författare som Harlan Coben och James Lee Burke för att nämna några samtida riktigt bra hårdkokta typer. Fast här utan vissa av de manér som ofta följer med amerikanska deckare. Nä, det här är äkta finskt och inte nåt jäkla trams. Men öga för damer, det har han, den gode Vares.

Ren och skär underhållning, bra sådan. Det är gasen i botten från början, skojigt som satan och trevligt trots mustigheten.