När Patricia Cornwell kom med den första boken i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta 1990, "Postmortem" var det något nytt och fräscht. En kvinna, rättsläkare, som löste mord genom att undersöka den döda kroppen och dra slutsatser. Det var ovanligt, det var spännande och det var bra.

Succén fortsatte med titlar som "Cruel and Unusual" och "From Potter´s Field". Cornwell blev stor stjärna och gav ut en egen kokbok. Sen hände det som ofta händer. Inspirationen sinade och plånbokens behov tog över. Andra författare, som
t. ex Kathy Reichs smög sig in på Cornwells inmutade område. Det kändes som att Cornwell fastnat i sin egen mall. Jag läste flera av de senare böckerna och glömde dem genast, tog upp dem ett halvår senare och kunde inte ens minnas att jag en gång läst dem. Ospännande deckare är outhärdliga. De brister deckare ofta har i rent litteräta kvaliteter ska uppvägas av spänning, av kalla kårar och en önskan att vända blad för att få veta vilka hemskheter som väntar härnäst. Tappar författaren den förmågan, då går det snabbt utför.

"Flyg fula fluga" är ospännande och tråkig. Riktigt tråkig och förutsägbar. De 448 sidorna segar sig fram. Det hade behövts en rejäl uppstramning av redaktören. Alla köper inte böcker efter hur många bokstäver man får för pengarna.

Mycket är ren utfyllnad. En två sidor lång redogörelse för det hemska i att Scarpetta tvingas dricka vin gjort av druvor som växt för långt ned på sluttningen och därför får huvudvärk hade kanske kunnat uteslutas. Eventuellt.

Detta är nog början till slutet för Scarpetta, Marino och de andra. Ett riktigt lågvattenmärke från en författare som borde kunna bättre.