Första gången Saga är på judoträning lägger hon märke till några spännande tecken på väggen. Den jämnåriga tjejen Naomi, som har tränat judo länge och dessutom har en mamma som är japanska, kan berätta mer om de japanska tecknen för henne.

Det här är en historia för de barn som är nyfikna på Japan. Ramberättelsen är vänskapen mellan Saga och Naomi som båda går i trean, men tyngdpunkten ligger på alla faktaupplysningar som flätas in.

Drygt femtio tecken introduceras i boken, flera av dem presenteras i stort format utförda i vacker kalligrafi. Möjligheten att själv öva på tecknen finns i slutet av boken.

När faktadelen i boken är så genomarbetad som den är tycker jag att författaren kunde ha förklarat själva streckordningen lite grundligare, den nämns bara i förbifarten i slutet av boken:

Mamma hälsar att du måste komma ihåg att alltid skriva tecknen från vänster till höger och uppifrån och ner.

Det märks att författaren har gedigen kunskap om sitt ämne, lusten att förklara är stor. Jag tror att många skulle ha uppskattat om det även funnits med en litteraturlista i slutet av boken. Saga bläddrar flera gånger i en stor bok med tecken (beskrivningen av den påminner om Cecilia Lindqvists praktfulla Tecknens rike) men denna nämns aldrig med namn. I förordet rekommenderas de som vill veta mer om tecken att fråga på sitt bibliotek, men många gillar att få konkreta tips och att leta upp böckerna på egen hand.

Detta är en vardaglig berättelse om vänskapen mellan två tjejer, om hur det kan kännas att våga sig på något nytt och att klara av en utmaning.