Pontus Plænge är konstnärlig ledare för Shakespeare på Gräsgården, som spelar Shakespeare-pjäser i Vadstena varje sommar. I år blir det Kung Lear och Ella har ställt några frågor.
Du har ju återvänt till Vadstena och Shakespeare varenda sommar i tolv år nu. Hur kommer det sig?
Shakespeare på Gräsgården har blivit en liten institution, som många månar om och vill se. Jag var drivande bakom initiativet från början och är konstnärlig ledare för verksamheten, som har växt och involverar många människor. Publiken förväntar sig att det ska bli föreställningar varje år. På så sätt är det ett ansvar.
Men kanske viktigare är förstås den konstnärliga biten. Vi har under åren kommit fram till ett arbetssätt som är oerhört stimulerande. Jag har lärt känna kamraterna och känner en stor trygghet när jag arbetar med dem, som stimulerar mig att ge och ta utmaningar: ensembleteaterns stora förtjänst. Vi arbetar länge, ofta fem eller sex månader, med ett slags djupläsning av pjäserna innan vi går upp på scenen och inscenerar. Det långa, extensiva arbetet då man sakta liksom sjunker in i Shakespeares texter gör att man verkligen lär känna strukturen och lär sig att älska Shakespeares sätt att skriva. Ju mer man kan om något desto mer stimulerande blir det att tränga än djupare in i det.
Och så själva pjäserna! Jag känner en stor förundran inför det faktum att något så gammalt kan vara så levande och gestalta konflikter som vi lever med än i dag. Inte bara på det mänskliga planet – människan förändras ju mycket sakta – utan också på det samhälleliga och politiska planet. Pjäserna stimulerar mig att tänka på det samhälle vi lever i och jag tror att de hjälper mig att greppa åtminstone delar av tillvaron.
De utmanar mig också som konstnär: de är krävande skådespelartekniskt och lärorika ur regisynpunkt. Flera personer kan vara inbegripna i ett någorlunda ”naturalistiskt” samtal, när en av dem plötsligt vänder sig ut mot publiken och talar rakt ut i fyrtio rader, varpå kriget bryter ut och horder av soldater ska röra sig fram och tillbaka i ett böljande slag… Eller en kvinna ska lova att komma till ett avtalat möte och säger det med femton rader text. Och så vidare. Det lär mig att på teatern skapar vi varje gång vår egen sceniska logik och reglerna är få.
I sommar blir det Kung Lear på den elisabetanskinspirerade teatern och före detta dansbanan i Folkets park. Vad kan vi förvänta oss av den?
I Kung Lear går vi ifrån vårt koncept med proffs och amatörer blandat och gör en mindre föreställning utan statister och folkmassor. De tolv skådespelarna gestaltar alla roller i en enklare, metateatral form. Alla skådespelarna finns på scenen eller i salongen när det börjar, klädda i enkla, tidlösa sommarkostymer och så småningom uppstår pjäsen där och då. Förhoppningsvis kommer rummet att förvandlas till en skrämmande hed i ett medeltida England utan att vi riktigt förstod hur…
Ensemblen är könskvoterad och består av sex män och sex kvinnor. Rollerna som Gloucester, Kent och Narren spelas vanligtvis av män, men så blir det inte här. Vi är två regissörer, jag och Andreas Lindal, som tidigare satt upp Rickard III tillsammans 2002. Premiären äger rum den 30 juni och så spelar vi hela juli.
Det här med könskvoteringen, finns det ideologiska och konstnärliga skäl till det, eller är de mer praktiska?
Det finns både konstnärliga och ideologiska skäl. Vi bör enligt vårt förmenande spela klassikerna, men de innehåller övervägande manliga roller. Ska kvinnor vara utestängda från dessa uppsättningar? Kan inte kvinnor berätta de historierna, kan inte kvinnor gestalta även ett patriarkalt förtryck? Det tror vi och arbetar efter den hypotesen genom att under några år pröva könskvotering. För att se vad utfallet blir.
När ni gjorde En midsommarnattsdröm pratade ni särskilt om pjäsens queerpotential. Är det något som finns specifikt hos Shakespeare, som hans pjäser (eller just midsommarnattsdrömmen) är särskilt öppna för?
Visst finns det mycket queerperspektiv hos Shakespeare. På hans tid spelades alla roller av män och det innebar förstås något. Det var inte oladdat när män blev kära i män på scenen, eller när en man som spelade kvinna klädde ut sig till man, och så vidare. På scen får ju allt någon form av betydelse. Men liksom det på den tiden var självklart att män gjorde alla roller, så försöker vi göra det självklart att vi har hälften kvinnor och hälften män på scenen.
Hur går det till när ni väljer pjäs att arbeta med?
Det finns olika bevekelsegrunder till våra pjäsval. De kan vara rent praktiska: dessa skådespelare finns, vad passar? Eller nu har vi spelat tragedi, det är dags för komedi. Vi har numera två spelplatser, Gräsgården och Folkets park, som passar för lite olika pjäser. Det finns också en idé om att kanske spela fler av de mer ospelade Shakespearepjäserna, för att visa att det finns fler pjäser värda att se. Det vore roligt om svensk publik fick se fler uppsättningar av andra pjäser än Trettondagsafton och Hamlet, eller hur?
En annan aspekt är förstås den att någon av oss läst en pjäs, fastnat för tematiken, fått en idé om den och vill sätta upp den. För min del lockades jag starkt av utmaningen att göra Köpmannen i Venedig med tanke på de problem kring antisemitism som omger den. Hur kan man lösa detta?
Finns det någon pjäs du särskilt drömt om att arbeta med, eller tvärtom någon du ogärna skulle ta tag i?
Av någon anledning är Othello en pjäs som inte intresserar mig, eller som jag snarare stöter ifrån mig. Jag har ännu inte riktigt hittat kopplingen mellan det privata och det samhälleliga som jag så lätt finner i Köpmannen eller i Rickard III och Hamlet. Där finns familjerelationer och kärleksproblem som interagerar med en maktproblematik som rör alla och som fortfarande är aktuell. Othello handlar liksom bara om svartsjukan och dess yttringar. Eller?
När det gäller drömpjäser tror jag vi gjort mina: Mycket väsen för ingenting, Hamlet, En midsommarnattsdröm, Slutet gott allting gott. För de flesta teaterkonstnärer är dock den pjäs man för tillfället håller på med alltid drömpjäsen.
Är det svårt att hitta sina egna ingångar, att känna att man har något att säga, att tillföra? Som regissör, men också skådespelare: du har ju till exempel gjort – en fantastisk, för övrigt – Hamlet. Är det inte svårt att hitta människan i en roll som så fullkomligt dryper av bevingade ord?
Jag tycker oftast inte att det är svårt att hitta ingångar som intresserar mig. För mig är det stora i många av pjäserna just kopplingen mellan den privata sfären och den samhälleliga. Som talar om för oss att vi framför allt är sociala varelser helt avhängiga vår tid och vår omgivning.
Shakespeare skriver också så intressanta karaktärer, så sammansatta, att man lätt hittar saker i dem som klingar i ens egen erfarenhet. När det gäller Hamlet är det förstås mycket svårt att få de bevingade orden att låta som om de föds i stunden… Det gäller att läsa och uppleva situationen ur vilken de föds, kanske uppstår de i ögonen på en medspelare eller ur vad medspelaren just sade. Det gäller också att vilja nå någon med det man säger, så att orden får en mottagare, det gäller att ”vara hos sin medspelare”. Som alltid för en skådespelare. Många säger att Shakespeare saknar undertext, men det tycker inte jag. Tvärtom. För att kunna svinga sig upp på den språkliga höjd där det behövs tio rader för att säga ”Jag lovar att komma i morgon”, måste skådespelaren verkligen vara djupt förankrad i en situation, verkligen vilja lova och mena det!
Och när det gäller att tillföra saker: gör man inte det alldeles automatiskt? Jag är ju, liksom alla andra, en unik person med unika erfarenheter. Om jag låter dem vara med i mitt arbete blir ju konstverket unikt? Om vi strävar efter originalitet blir vi oftast ytliga, tycker jag. Pjäserna är så rika som de är, det gäller att liksom extrahera innehållet, inte att tillföra eller lägga på något.
Publicerad: 2007-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-05 21:42
En kommentar
[...] PS. Den som vill se Som ni vill ha det spelas kan i år göra det i Vadstena fram till och med den 6:e augusti, med Shakespeare på Gräsgården och i regi av Pontus Plænge. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).