Jan-Erik Sääf har gjort flera musikaler baserade på Shakespeare och hans pjäser. Ella ställde några frågor.

Din första Shakespearerelaterade föreställning var en musikalversion av Mycket väsen för ingenting. Hur kommer det sig att det blev just den?

Jag fick en beställning på att skriva en musikal utifrån en Shakespearepjäs. Då, 1997, visste jag mycket lite om Shakespeare. Är inte han mossig? Så jag började efterforska bland hans pjäser.

En huvudfråga när man ska skriva en musikal på ett befintligt material är ”kan musiken tillföra något?”. Många av Williams pjäser, speciellt tragedierna, är så sprängfyllda att jag kände att min musik inte kunde det. Som Hamlet, Romeo och Julia, och så vidare. Men många av komedierna är ju mer lagom tunna.

Jag läste på och såg Kenneth Branaghs filmatisering av Much Ado About Nothing, som öppnade ögonen för mig som visste så lite om Shakespeare då. Så lättillgänglig och kul och romantiskt med de underbara verbala duellerna mellan Beatrice och Benedikt. Av eftertexten förstod jag att det var originalmanus som använts. Shakespeare är inte så mossig! Jag gillade karaktärerna, gick jag i närkamp med texten och upptäckte ett härligt tuggmotstånd. Den i filmen inledande ”Sigh No More” tonsatte jag direkt och tillsammans med dramaturgen Hasse Carlsson gav jag mig ut på en lång, härlig resa. Min första in i ett Shakespeare-land där jag verkligen trivs.

Det låter som en ganska egen tolkning av handlingen, Mycket väsen för ingenting?

Vi försökte bara hitta ett sätt att överföra handlingen till idag. Bakgrunden i pjäsen om ett fiktivt krig som vi aldrig får veta så mycket om kändes avlägsen för oss. Landslaget (i någon sport, vi vet inte vilken) och såpagrejen känns mer välbekant. Shakespeare-temana med kärlek vid första ögonkastet som slutar i bröllop i slutscenen, de kan fungera i en såpa.

Annars är intrigen ganska välbehållen. Handlingen i just denna komedi är väldigt tight, i andra kan den vara mycket mer spretig. Så vi var ganska trogna. Mest ändrade vi i Heros roll, hennes figur kändes mossig för oss. Vi lät henne vara mycket mer aktiv. När hon oskyldig förkastas på bröllopet så är det hon som fylls av hämndbegär. ”Kärlek så stark du är, men nu vet jag att hat är starkare” Hon planerar och genomför hämnden mot Claudio att låtsas vara död så att han ska ångra vad han gjort. Så försoningen blir hon väl värd.

Men så har du också gjort Jag, William, en enmansmusikal om den historiske Shakespeare, som baserar sig framför allt sonetterna?

Ja, allt började med att jag blev tagen av sonetterna. Läste dem och förstod inte så mycket, men de gick på något vis rakt in. Sedan har jag analyserat så klart och hittat helt andra lager i dem. När jag då fick veta att det är det mest personliga som en annars undanflyende personlighet skrivit så blev jag ju nyfiken. Man vet så lite hårdfakta och samtidigt finns det få saker som det forskat så mycket på. Indicier finns det mängder av. Men hans mångsidighet, att han skrev för alla samhällsklasser samtidigt. Att hans dramer lockade procentuellt lika stor publik som Arsenals matcher gör idag i London.

Sedan levde jag med mitt manus ett år. Ungefär lika lång tid som historien utspelas. Läste om tiden och fabulerade en historia som mycket väl skulle kunna var sann. Tror inte historiker från vad man vet nu skulle kunna säga att så här gick det inte till. Det är kittlande. Skulle kunna vara sant.

Du måste ha en ganska klar bild av den historiske Shakespeare; hur tänker du dig honom? Vad är det som har format den bilden?

Som jag har läst och läst och funderat. Har suttit hundratals timmar, känns det som, framför allt på nätet och läst på alla underbara siter om William. Carl-Göran Ekerwalds Shakespeare – liv och tänkesätt är en bok jag blivit mycket inspirerad av också. Sedan har det format sig en bild i mitt huvud som känns trovärdig. Troligen är min tolkning silad många gånger genom mina egna erfarenheter.

Men jag tänker mig honom som begåvad på många sätt, så klart. Hungrig, blir lätt melankolisk, lika lätt arg och glad, med tyngden och lättheten som finns i hans pjäser. Och så revanschsugen; lantisen som gick i fin skola men troligen togs ur den när han var fjorton på grund av faderns konkurs och därigenom förlorade chansen till en universitetsutbildning. Att han sedan själv blev familjefar vid arton spädde säkert på känslan. Så revanschen när han slår igenom med Venus och Adonis, det han kanske var mest berömd för under sin livstid. Ett diktverk som nådde in i de fina salongerna.

Men det är en svår fråga att svara på. Jag är ingen historiker. Jag har skrivit ett manus utifrån min inlevelseförmåga och försökt levandegöra fakta.