Om det finns något inom litteraturen som är typiskt skandinaviskt är det väl diskbänksrealismen. Vi har aldrig egentligen byggt upp någon tradition inom såna där konstiga genrer som magisk realism, fantasy, skräck, sci-fi, stora tegelstensromaner om den norska drömmen, postmoderna omarbetningar av Kalevala… Sånt där är barnsagor. Vi vill att det ska vara på riktigt. Våra poliser ska vara överviktiga och alkoholiserade, våra familjer ska gräla och köra Volvo, och våra recensenter ska generalisera lite lagom så där så att allt kan fås in i en bra genre.

Rödby-Puttgarden förbryllar mig.

På ytan (heh) är det ju en så enkel historia. Två systrar som blivit kvar i Rödby – en stad av typen där en studentexamen är något att skryta med, som är känd för en enda sak: folk åker rakt igenom den för att ta sig någon annanstans. De jobbar naturligtvis på färjan – åker fram och tillbaka till kontinenten utan att kliva i land, säljer taxfreevaror och åker hem till lägenheten med lite makulerade varor som "råkat" gå sönder i frakten. Och hemma i Rödby går eller snarare linkar allt vidare, utom för de som dör…

Men någonstans där skymtar något annat bakom trasiga gungstolar, håglösa flirtar på tyska hotell och ett liv nerpackat i några papperskassar. Övertolkar man om man tänker på färjan och på Karon som måste åka fram och tillbaka med all världens själar utan att själv varken få leva eller dö? Kanske. Men det är en bild som stannar kvar i huvudet; generation efter generation som blir kvar, som jobbar på, "life is what happens to you while you're busy making other plans" osv.

Mer än en recensent har jämfört Helles sparsmakade prosa med Hemingway – ni vet, han som en gång skrev en hel roman i sex ord ("For sale: baby shoes, never worn.") Och även om det finns likheter både i stilen och i sättet att fånga något stort i något litet känns det som en småtrött jämförelse; Helle är något helt eget, och hennes språk är som hennes karaktärer; korta, knivskarpa meningar som klamrar sig fast vid Östersjöns kust.

Det svåra med att skriva realistiskt är ofta att göra det till något mer än "så här finns det människor som har det" – att spinna ut det till "så här är det att vara människa". Att skapa verkligt levande karaktärer, att utifrån några enstaka avsnitt ur ett påhittat liv bygga något som kan betyda något även för dem som aldrig suttit i den där trasiga gungstolen. Det gör Helle Helle. Och för första gången någonsin blir jag kvar i Rödby.