Om jag säger magisk realism, vad tänker du på då? Latinamerika? Kanske far tankarna till författare som Gabriel García Márquez och Isabel Allende i vars romanvärldar magin och realismen spelar på samma planhalva, och där magin är en självklarhet lika konkret som realismen i romankaraktärernas vardag?

Gammeltida och andra tider, Olga Tokarczuks tredje roman, är den magiska realismen av en mera stillsamt lågmäld natur; magin är mer abstrakt och metafysisk, mjuk och böjlig på nåt sätt, den smyger sig liksom på och lägger sig som ett raster över texten. Ibland pulserar den i form av trådar, svampmycel som växer under vegetationstäcket i skogen, eller visar sig i Jeszkotlemadonnans ansikte när hon blickar ner på människorna från tavlan i kyrkan.

Att inte komma att tänka på Márquez Hundra år av ensamhet nån gång under läsningen känns nästan helt omöjligt, även om jag hört nånstans att Tokarczuk inte alls gillar jämförelsen. Men det är svårt att låta bli: om Márquez fiktiva plats är Macondo, heter motsvarigheten hos Tokarczuk Gammeltida. Gammeltida är namnet på en by belägen på den polska landsbygden, ”mitt i världsalltet”, vars gränser i de fyra väderstrecken vaktas av ärkeänglar. Det är här som denna släktkrönika som sträcker sig över 80 år: från 1914, via världskrig och fram till nära nutid, utspelar sig.

Människor föds, växer upp, får egna barn, dör. Tiden går. Gammeltidaborna odlar sin jord, deras livshistorier snos in i varandra, samtidigt som storpolitiken pågår. Hela tiden doftar det skog och svamp och växtlighet och av vattensjuk ängsmark om prosan. Godsägare Popielski sugs in i ett Spel (ja inte bokstavligt talat då) han får av en judisk rabbi som bot mot sin depression. Ruta som gift sig med Ukleja, som skaffat kamera för att ta nakenbilder på henne, drömmer om att fly till Brasilien. Den gamla tandlösa kvinnan Florentynka som sägs vara galen tar hand om en hel flock hittehundar och hötter med näven mot fullmånen:

- Var är min son? Hur har du förvillat honom, din feta silverpadda? Du förledde min gubbe och drog ner honom i vattnet!

Ibland tar den magiska realismen skepnad i ett mytiskt eller bibliskt bildspråk, eller formar sig kring filosofiska frågeställningar om gränser, gudsbegrepp och tidens utsträckning. För på samma gång som Gammeltida och andra tider är en episk krönika är det lika mycket en allegorisk skapelseberättelse.

När Misias ängel inte var närvarande vände han blicken bort från den jordiska världen mot andra änglar och andra världar, både högre och lägre, tillskrivna varje ting i världen, varje djur och varje växt. Han såg en jättelik stege av existenser, ett mycket märkligt byggnadsverk och därinne de Åtta Världarna, och han såg Skaparen fullt upptagen med att skapa.

Olga Tukarczuk är en av Polens mest omtyckta prosaister, och efter att ha läst Gammeltida och andra tider förstår jag lätt varför. Här finns så mycket att tycka om: intressanta karaktärer som är lite lagom udda, var och en med sin egen ofta lite skruvade historia, men som ändå rymmer stora mått allmänmänsklighet, mättade bilder och ett filosofiskt djup. Här finns onekligen mycket att fundera över.

Vad som känns lite extra kittlande är att boken är så svår att genrebestämma. Ibland får kapitlen, som alla är namngivna efter någons (eller någots) tid (”Genowefas tid”, ”Izydors tid”, ”De dödas tid” och så vidare) strukturen av korta noveller, ibland blir texten prosalyrisk, ibland dominerar den episka berättarglädjen. Gammeltida och andra tider känns som en sån här roman som utvidgar sig medan och efter att man läst den, den expanderar både på höjden och bredden. Och stannar kvar.