Det är svårt det här med humor. Speciellt när man vill åstadkomma något mer än bara att få folk att skratta lite.

Tänk er bilden: en glänsande lax som simmar uppför en flod i ett ökenland, mot strömmen, mot alla odds. Det är en idé som får det berömda "att sälja sand till araberna" att verka enkelt; en rik jemenitisk shejk bestämmer sig för att plantera in nordatlantlax i sitt hemland – för att bevisa att det omöjliga kan vara möjligt, för att ge alla något att enas runt, för att inget är så avslappnande och meditativt som att flugfiska. Tänk er bilden zooma ut och se folk av alla religioner och samhällsklasser stå invid floden och hjälpa varandra hala in de fiskar som fastnar på kroken, samspråka om bästa flugan att välja idag,

Det är den lite filosofiska biten i "Laxfiske i Jemen"; frågan om tro, inte i religiös mening men tro på att det omöjliga kan ske, att vi kan åstadkomma vad vi än ger oss fan på att göra. Att det är just i Mellanöstern det ska göras är givetvis ingen slump; få delar av världen är väl så i behov av att uppnå det som verkar omöjligt.

Det är när shejken vänder sig till brittiska staten för att få hjälp som satiren börjar. Den stackars torre laxexperten Alfred avfärdar först idén som rent vansinne, men när premiärminister Tony Bla… f'låt, James Vent heter den fullständigt påhittade unge hippe labourledaren, får reda på saken och inser vilken otrolig PR-grej det vore; att mitt under brinnande Irakkrig få posera i ett arabland med en nyfångad lax, ditplanterad i samarbete mellan britter och araber. Vem bryr sig om det sedan faktiskt fungerar? Sedan är det förstås ett problem att Al-Qaida får nys om saken och börjar skicka lönnmördare efter de inblandade, och att de brittiska sportfiskarna inte är överlyckliga över tanken att skicka tusentals av deras laxar till Röda havet, för att inte nämna att det fortfarande är snudd på omöjligt för laxar att överleva i öknen… men herregud, det är ju inte regeringens problem. Det får väl laxexperten lösa på något vänster. Och i mitten sitter de stackars drömmarna som faktiskt vill göra något omöjligt och ser sin dröm kidnappas och förvandlas till storpolitik…

Så långt är allt vackert, och jag vill verkligen gilla detta; det absurda rävspelet på hög nivå är faktiskt riktigt underhållande. Men det räcker inte riktigt när romanen är ihopknackad av en debutant som inte har en aning om hur han ska hantera det format han valt. Romanen har ingen vanlig berättare utan är ihoppusslad av ett antal dagboksanteckningar, förhörsprotokoll, tidningsartiklar och e-postmeddelanden som är tänkta att visa hur olika personer upplever situationen men bara känns hopplöst konstlade eftersom alla karaktärer hela tiden talar som om de var medvetna om att de var berättaren i en lite uppstyltad roman. Jag menar, om du precis hade förlorat ditt livs kärlek och mer dessutom, var helt utarbetad och knäckt och satt i ett ganska hotfullt förhör med underrättelsetjänsten, skulle du uttrycka dig så här?

Tullochs mörka vatten flöt förbi nedanför mig, på bägge sidorna kantat av snårig skogsmark med björk, rönn och tall. Några rhododendronbuskar gav ett visst skydd. En fasan lät höra sitt skrälliga varningsläte, inte långt borta. Jag iakttog de båda sportfiskarna.

Sådär håller Torday på hela tiden. Och dessutom… SNÄLLA GUD, SNÄLLA SÖTA, RÄCKER DET INTE SNART MED ROMANER DÄR EN MEDELÅLDERS MAN OCH EN YNGRE KVINNA TVINGAS JOBBA IHOP OCH FÖRST AVSKYR VARANN OCH SEN UTVECKLAR KÄNSLOR? KAN VI FÅ SLIPPA DENNA UTTJATADE KLICHÉ IBLAND? TACK PÅ FÖRHAND.

Ursäkta. Jo, jag inser att jag låter som om jag tar detta på stort allvar; detta är ju "bara" menat att vara komedi, men… tänk om det vore möjligt för en sådan här roman att vara rolig, politisk, tänkvärd OCH välskriven – samtidigt? Tänk en roman som får folk att skratta hela vägen till vallokalerna, som faktiskt inspirerar folk att tro på omöjligheter som samförstånd och fred och inte bara skrocka godmodigt åt såna tokigheter? När "Laxfiske i Jemen" försöker sig på den lite mer allvarliga delen blir det mest ett enda stort bottennapp. Men den är rätt kul ändå.