Platsen är sjukhusets bårhus. Där ligger en äldre man. Kanske är dödsorsaken hjärtinfart.

Önskad undersökning: klinisk obduktion
Anamnes: 71 årig man, ursprungligen från Syrien,
bosatt i Sverige sedan 40 år. Frånskild, en son.

Klinisk obduktion. Javisst känns det lite … rysligt rentutav, om man inte är läkare kan tänkas. Men döden fascinerar, se bara på CSI och dess spinoffer. CSI: Miami lär vara världens populäraste tv-serie. (Ja, jag tittar själv varje vecka.)

Dikterna i Sam Ghazis debutsamling har dock inte mycket med Hollywoodmakaber rättsmedicin att göra, fastän de tar avstamp från ett obduktionsbord. I Sömn är tyngre än vatten blir organen poesi som känns i magen: "Släck ljuset så sjunger njuren i mörkret." Ghazi väver samman naturvetenskap, liv och konst på ett effektfullt sätt. Bäst fungerar det i samlingens del ett, som rymmer hissnande bildspråkliga vändningar, och där Ghazi är som djärvast. Obduktionen av den döda kroppen blir en obduktion av ett samhälle.

MAN BÖRJAR MED att lossa bröstorganen. (Hat.)
Därunder finns en mellansvensk håla.
[...]

Snitta hjärtmuskulaturen.
Här provsprängde man i mitten på sextiotalet.

Sedan: från undersökning till betraktelser, minnesbilder från den dödes liv: barndomen, ungdomen i Damaskus, måleriet, sjukdomar. En bouppteckning: mannen har en son – Sam Husam Aldin Ghazi (författaren själv) – som växer upp med Televinken och John Blund.

Tyvärr blir det här lite för sömnigt efter ett tag. Skärpan mattas, bilderna blir alldagliga, texten anonym. Bara ibland bränner det till.

DIN KNUTNA VREDE
Jag skall visa dig och ditt samhälle
störtande ut ur Ica-butiken.
knogarna vitnande
det dammiga förortsljuset
Herrängen, Gubbängen
kvarteren hånar dig
och din bakgrund

Jag får känslan av att Ghazi inte riktigt vågat gå hela vägen och ta steget fullt ut. Kanske handlar det om mina egna förväntningar, men jag hade velat se mer av det som Ghazi skriver om i sin debutantpresentation i Svensk Bokhandel: kluvenheten, både-och-en, känslan av att vara mittemellan; hade önskat att han gått närmre smärtpunkterna. Av texten att döma tror jag Ghazi har mycket mer att berätta, saker som jag hoppas få läsa om i hans nästa bok.