Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9170372640 |
Sidor | 440 |
Orginaltitel | We need to talk about Kevin |
Översättare | Cajsa Mitchell |
Först utgiven | 2003 |
I ett försök att sortera tankarna och om möjligt finna några ledtrådar till händelsernas utveckling skriver Eva brev till sin älskade man. Breven blir en djupdykning i deras gemensamma historia och hennes skoningslösa granskning är sträng, i synnerhet mot henne själv, nu ska även de mest smärtsamma familjehemligheterna fram i ljuset. För hur kunde deras son Kevin välja att utföra en så fruktansvärd handling? Ett in i minsta detalj planerat och noga förberett massmord? Som för alltid delar in Evas liv i ett före och ett efter torsdagen.
Bokens tematik kretsar mycket kring föräldraskapets natur. Det börjar med den tydliga osäkerheten hos det nyförälskade paret – ska de verkligen satsa på att bli föräldrar?
"Tja", medgav du, "ett barn skulle åtminstone vara svaret på Den Stora Frågan."
Nu var det min tur att sätta mig på tvären, "Vad då för stor fråga?"
"Du vet", sa du i lättsam ton och talade släpigt som en ceremonimästare, "det gamla e-e-xistentiella dilemmat".
Jag gjorde ingen affär av det, men din Stora Fråga lämnade mig oberörd. Jag föredrog absolut mitt eget vända blad.
Många av de frågor boken lyfter upp är mer eller mindre tabubelagda: Att en förälder kan uppleva att den inte förstår sitt barn överhuvudtaget. Att en förälder kanske inte klarar att hantera en situation och tappar självbehärskningen inför barnet. Att föräldrar tolkar barnets behov på helt olika sätt och bråkar om uppfostran. Kan en förälder tillåta sig att öppet behandla sina barn olika?
Brevformen blir något statisk, även om många samtal flätas in i återberättandet så ligger tyngdpunkten på det tillbakablickande perspektivet, och denna ordrika självrannsakan blir utmattande i längden. När nu romanen till synes gör allt för att gripa tag i mina känslor – varför blir jag inte berörd? Det är något med det ensidiga berättarperspektivet, där porträtten av sonen och mannen blir lite för svepande. Bitvis är gestaltningen övertygande, men inte som helhet betraktat. Det faktum att Eva ser tillbaka på sitt liv med vetskapen om katastrofen i bakhuvudet färglägger hennes tolkning av den privata familjehistorien och det är lätt att vara efterklok på ett lite missriktat sätt. Hon kan väl inte mena att sonen föddes med sadistiska impulser? Eller att hennes egen känslokyla var det som triggade hans handlingar?
Frågan om skuld får stort utrymme här. Vem tar på sig skulden, vem ska bära den? Kan föräldrar verkligen ställas till svars för sina barns handlingar? Uppenbarligen kan de det i civilmål i USA, för försummelse av föräldraskapet, men på en djupare mänsklig nivå?
Vad hjälper det Eva att hon registrerade ett antal varningssignaler, när hon inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att sonen skulle kunna göra något så fasansfullt? Vad är det som driver henne att regelbundet uppsöka Kevin i fängelset, trots deras minst sagt ordkarga möten? Hoppas hon på att få något svar på frågan som alla ställer sig: VARFÖR?
Publicerad: 2007-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-16 20:58
En kommentar
Oj, vad förvånad jag blir över det låga betyget. Själv gav jag den 5 av 5 möjliga (enligt min egen betygsskala) – jag blev mycket djupt berörd och tyckte att Shriver verkligen lyckades beskriva det obeskrivbara.
#
Kommentera eller pinga (trackback).