Jag är en av dem som hävdar att Joss Whedons "Buffy the Vampire Slayer" är en av de bästa TV-serier som gjorts. Ett postmodernt sammelsurium av humor och tragedi, mytologi och verklighet, Shakespeare och "Nightmare on Elm St", moralfilosofi och dåliga ordvitsar som alltihop bygger på en grundläggande metafor: att växa upp är ett helvete. Alla demoner är verkliga.

Men helvetet slutar ju inte när man fyllt 25, och det är där Kate Atkinsons "Inte hela världen" kommer in. De personer vi får träffa i den här samlingen sammanvävda noveller är vanliga skottar som livet gått lite sådär förbi; frånskilda, stressade, oälskade, misslyckade, olyckligt kära i ingen speciell. Alltså plockar vi fram en liknande metaforisk koppling och låter gamla antika myter ta en plats i vardagen för att illustrera sitsen de hamnat i. Barnsköterskan som drömmer om att ge sig iväg på jakt efter ett eget liv är en avatar av Minerva, pojken som aldrig träffat sin grekiske strandraggare till far är i själva verket son till Poseidon, etc.

Det är ett upplägg som egentligen borde ha fungerat bättre än det gör. Skälet till att myter behövs och överlever är ju att de är ett sätt att förstå världen, att väva ihop det vi upplever med det vi lärt oss, sätta världen i ett sammanhang och ge oss någon att relatera till. Författare som Neil Gaiman och Douglas Adams har ju gjort liknande grejer med samma torrt brittiska glimt i ögat och stor framgång. Men ändå håller det inte riktigt så väl som det borde. Atkinson är en favorit för mig, men jämfört med romaner som "I museets dolda vrår" eller "De vilseförda" känns detta ofta platt. Den mytologiska kopplingen verkar ofta krystad, eller än värre, meningslös; det finns ju inget egenvärde i att göra en referens till en myt eller ett TV-program, det måste på något vis knytas ihop med ens egen historia och av och till känns det som om hon stoppar in en grekisk gud bara för att det var idén hon hade och det ska jämkas in oavsett hur lite det egentligen behövs. Det hjälper inte heller att hennes källor mest verkar vara Ovidius och Whedon och inte så mycket däremellan, och att hon i princip gör allt utom att hoppa upp och ner och hojta "Hej! Kolla! Jag kör metaforer här!" Första uttalade Buffy-referensen drar ett leende ur mig, den andra får mig att rynka pannan, och vid den femtonde börjar det nästan bli "enbart för fans".

Nästan, alltså. För som de bästa novellerna här klart visar är ju Atkinson en utmärkt historieberättare som kan den svåra konsten att på några få sidor skapa levande figurer med lika delar varm humor och sorg. Det är bara det att jag vet att hon kan bättre än så här. "Inte hela världen" är ett gott, ibland rörande och roligt försök, men i slutändan känns det mest som mellansläpp i en utmärkt karriär.