Under den första delen av livet blir man inte medveten om lyckan förrän man förlorat den. Sedan inträder en ålder, en andra ålder, då man i samma stund som man börjar uppleva lycka vet att man kommer att förlora den. När jag träffade Belle förstod jag att jag nyss inträtt i denna andra ålder. Jag förstod också att jag inte uppnått den tredje åldern, den verkliga ålderdomen, då rädslan att förlora lyckan hindrar en från att leva.

I en värld som lämnat alla andra tabun bakom sig är det enda förbudet det som gäller åldrandet. Det är osunt att åldras. Osunt att förfalla. Osunt att inte längre tillhöra den generation som tillåts leva ut de frivola och ekivoka idealen i den moderna världen. Och det medkännande som detta utanförskap kan generera hos våra medmänniskor är en klen tröst kommen ur den ofrånkomliga insikten att samma väg är utstakad även för oss.

I sin senaste roman Refug återvänder och utvecklar Michel Houellebecq den tematik rörande genmanipulationens möjligheter att frälsa människan som innebar hans genombrott i och med romanen Elementarpartiklarna.

Romanen utspelar sig på två plan, där vi dels får följa en medelålders författare och komiker vid namn Daniel som i samma anda som Houellebecqs typiska manliga huvudrollsinnehavare söker tillfredsställelse i den sexuella njutningen utan att någonsin nå någon befrielse. Dels får vi följa en framtida klon av Daniel, som i en värld präglad av natur- och kärnkatastrofer, i likhet med sina övriga artsfränder lever isolerad och enbart kommunicerar virtuellt med övriga nymänniskor. Alla är eviga och bekymmerslösa i en värld där känslor och begär rationaliserats bort och där döden övervunnits. Inget att vara olycklig över, men inte heller några möjligheter att känna igen lycka.

Refug vars franska originaltitel La possibilité d’une île i direkt översättning till svenska närmast blir ”Möjligheten av en ö” är en framgångsrik prövning av John Donnes renässanstes om att ”ingen människa är en ö” och att människor blir till i samspelet med andra. Kan vi lyfta bort de så djupt mänskliga förmågorna att gråta, ångra, längta, skratta och frukta utan att inte samtidigt mista vår egentliga identitet? Kan vi ställa oss över de tvenne lagar som styr människolivet? Vad gör vi när vi inte längre begär och inte längre behöver försaka?