Recension

: Islam, brudar & paljetter
Islam, brudar & paljetter Ingmarie Froman
2006
Ordfront
1/10

Onyanserat och extremt fördomsfullt

Utgiven 2006
ISBN 9170371792
Sidor 210

Om författaren

Fotograf: Nina Varumo

Ingmarie Froman är journalist med bred erfarenhet av utrikesrapportering. Hon har arbetat som utrikeskorrespondent i Bryssel och Paris för Rapport på SVT och Ekoredaktionen på SR.
Hon har skrivit flera böcker, bland annat om Bryssel, Paris och Stockholm.

Sök efter boken

Varför anses en bestämd klädkod vara så viktig just för muslimska kvinnor? När muslimska män i Europa kan klä sig som de vill? Och framför allt: Hur kommer det sig att unga muslimska kvinnor är så väl integrerade och bråkar så lite? Till skillnad från unga män med muslimsk bakgrund?

Om man redan från början har den bestämda uppfattningen att muslimska kvinnor i Europa inte själva väljer om de ska bära sjal, och dessutom anser att muslimska killar är kvinnoförtryckande bråkstakar, är det kanske inte så konstigt att resultatet blir så här: onyanserat och extremt fördomsfullt. Då spelar det heller ingen roll vad de man intervjuar faktiskt säger. Förutsättningarna för att mötas är minimala.

Reportageboken Islam, brudar & paljetter ger en beklämmande bild av en rad icke-möten, präglade av Ingmarie Fromans misstänksamhet och skepsis mot de personer hon intervjuar under sina besök i franska Creil och brittiska Bradford, två gamla industristäder där en hög andel av invånarna har så kallad invandrarbakgrund. Resorna kompletteras med intervjuer i Sverige.

Självklart träffar Froman såväl muslimska kvinnor som inte bär sjal eller slöja som de som gör det. Men att någon frivilligt kan vilja klä sig i dessa plagg är något som Froman varken kan (eller vill?) förstå eller acceptera; att sjalen är ett tvång är något som till varje pris, ofta med ganska tveksamma metoder, ska bevisas. Att ingen av de kvinnor klädda i sjal eller slöja som hon träffar säger att sjalen/slöjan är något som de mot sin vilja tvingas bära, förklarar Froman med att de antingen 1. inte kan säga något annat till en främmande journalist eller 2. de är fundamentalister.

Vid ett tillfälle när några osminkade kvinnliga studenter i hijab går förbi fiket på Bradford University där Froman sitter, konstaterar hon:

Deras strikta kläder och renskrubbade ansikten tyder på att de är påverkade av fundamentalistiska grupper som exempelvis Hizb-ut-Tahrir eller Tabligh Jama’at, som medvetet riktar in sig på att värva anhängare bland den muslimska intelligentian och som därför är mycket aktiva på universiteten.

Varför Froman väljer att inte intervjua dessa, som hon misstänker, fundamentalistiska studenter kan man fråga sig. Istället låter hon sociologen och forskaren Yunas Samad berätta om hur det ”vimlar av sjalar” i hans undervisning, och oifrågasatt ger han även sin bild av muslimer från arbetarklassen som ”hänger i gathörnen eller håller på med småbrottslighet eller droger”. ”De tatuerar sig också”, fortsätter Samad, ”även om det är muslimska symboler de väljer.”

Ibland undrar jag vad syftet med boken egentligen är. Kanske handlar det om en önskan att skriva om ett ”säljande” ämne? Med tanke på att Froman upprepande gånger betonar vikten av att muslimska kvinnor måste göra sina röster hörda (”Ska de bli terrorister, börja kasta bomber och ropa på jihad för att tas på allvar?”) känns det både ytterst märkligt och högst paradoxalt hur liten tilltro hon när det verkligen gäller verkar sätta till vad kvinnorna hon träffar säger, samtidigt som hon genom att skriva boken gör sig själv till deras språkrör.

De som inte (delar Fromans åsikter?) ifrågasätter sjalen på det sätt som Froman vill, bemöts ofta med oförståelse eller sarkasm, och inte sällan beskrivs dessa personer i raljerande eller rent av nedlåtande ordalag i boken. När Nazia i modebutiken ”Arabian Nites” berättar att hennes gamla kompisar försvann en efter en när hon började bära hijab, invänder Froman: ”Tycker du det är så konstigt? Det handlar ju om en både yttre och inre förändring för dig.” Samma argumentation används när det handlar om islam och terrorism. Halima beskriver hur hon ibland blir bemött när hon åker buss eller tåg: ”Åk hem till dig” eller ”Dig sätter jag mig inte bredvid, du har säkert en bomb i väskan”, och hur kommentarerna blivit fler och värre efter den 11 september. Froman replikerar: ”Men tycker du verkligen att det är så konstigt? De som flög in i World Trade Center hänvisade ju till islam?”

Ett stort mått godtycklighet präglar likaså Fromans resonemang när hon kopplar ihop islam med brott som incest (kusinäktenskap!? mig veterligen finns ingen lagstiftning enligt vilken det räknas som incest att gifta sig med sin kusin) och trafficking (illegala båtflyktingar som vill ta sig till ”oasen Europa”!? termen trafficking brukar väl snarare, i alla fall för en svensk läsare, föra tankarna till tvångsprostitution och sexslavhandel), och jag skulle inte heller vilja gå så långt och sätta likhetstecken mellan kontaktannonser i brittiska dagstidningar där man söker efter någon att gifta sig med och tvångsäktenskap. Lite underligt är det också att Froman när hon skriver om islam och tvångsäktenskap väljer att intervjua en kvinna, Pragna Patel från Southall Black Sisters, som inte är muslim utan hindu.

När det sedan handlar om äktenskap mellan invandrare och franska medborgare och den fördubbling som skett på tio år konstaterar Froman: ”Naturligtvis är inte alla giftermål skenäktenskap, men den skarpa ökningen beror inte på att folk plötsligt blivit mer förälskade i just franska medborgare.” Underförstått: ökningen beror på alla skenäktenskap?? Boken är full av liknande, som jag ser det, tveksamma slutsatser och insinuationer.

Men till råga på allt visar sig dessutom vissa ”fakta” som presenteras vara rena påhitt med noll procent sanningshalt, vilket gör Islam, brudar & paljetter till nästan lika komisk som pinsam läsning. Till och med skvallerpressen fabulerar bättre, men den som läser skvallertidningar är förmodligen medveten om att det skarvas och sliras lite på sanningen. Av en journalistisk reportagebok borde man rimligtvis kunna förvänta sig betydligt mer saklighet.

Att ”såväl servitriser som kvinnliga gäster måste bära hijab” på Mumtaz restaurang i Bradford (en restaurang som Froman enligt egen utsago i boken inte själv besökt) är ett påstående som är precis lika absurt och osannolikt som det låter. (De enda som måste bära någon form av huvudbonad på Mumtaz är, precis som på de flesta andra restauranger, kökspersonalen. Och till skillnad mot vad Froman också verkar tro, är restaurangchefen en kvinna.) Hur är det egentligen med faktagranskningen? Eller är det när man vill argumentera för en sak (”bevisa” i hur stor utsträckning sjalen är ett tvång?) tillåtet att använda vilka metoder som helst?

Nä, den här journalistiken bygger i allt för hög grad på okunskap, rena antaganden och stereotypa generaliseringar för att ens kunna tas på allvar. Islam, brudar & paljetter är faktiskt något av det mest bisarra som jag läst på åratal.

Textutdrag (Visa/göm)

Helena Hansen

Publicerad: 2006-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-25 16:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2315

5 kommentarer

En mycket välskriven och genom exempel underbyggd recension som gör mig upprörd. Jag har läst cirka sju recensioner av denna bok i dagspressen, och alla har sett boken som icke fördomsfull. Så typiskt att det inte är de väletablerade recensenterna på fina kultursidor som upptäcker sådant här! Jag inser alltmer hur Dagensbok behövs, särskilt som den senaste veckan har vimlat av bra recensioner. Tack alla ni som skriver här!

Sanne Oregistrerad 2006-12-19 10:24
 

Instämmer helt med Sanne.

Jonatan Oregistrerad 2006-12-19 12:26
 

Därför att JAG ÄR SJÄLV MUSLIM OCH JAG SÄGER SANNINGEN.Jag känner inte alls muslimska kvinnor som är nedtrycka. Känner många muslimska kvinnor, både med slöja och inte slöja men ingen är nedtryckt.

Men däremot har jag träffat många svenska tjejer som är slagna och misshandlade och nedtryckta av både svenska män och kommunen som står på männens sida.

I varje stad i Sverige finns kvinnoföreningen. Massor av svenska kvinnor gråter och förbannar Sverige.

Ja, hur kommer det sig? Exakt, vem som är misshandlare bestäms utifrån vem personen är som person,inte vilken religion eller natioalitet han tillhör. Det bestäms inte heller om han e snickare eller lärare.

Människor är samma,oavsett om det är kristen eller en annan religion. Alla har goda,alla har onda sidor. INGEN ÄR BÄTTRE/SÄMRE ÄN EN ANNAN.
Fatta det för en gångs skull!!!!

nikki Oregistrerad 2007-01-28 20:42
 

Instämmer helt med Nikki!

Sanne Oregistrerad 2007-01-29 10:21
 

Men är det inte så att redan det faktum att det finns olika regler vad gäller klädsel för män och kvinnor innebär sexism och förtryck-ungefär som att bara köpa rosa till flickor och blått till pojkar. Ingen skillnad, samma mekaniskmer.

R Oregistrerad 2007-01-29 20:33
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?