Det är alltid förknippat med viss fasa att ge sig i kast med en produktiv SF-författare som redan har en rad utgivna titlar bakom sig. Man känner instinktivt behovet av att börja från början och sedan beta av bok efter bok till den senaste, innan man säkert kan avgöra om man tycker om författaren eller inte. Därför är det tacksamt att öppna upp med en fristående berättelse, om inte annat för att lära känna och känna av författaren. Learning the World är just en sådan.

Boken är skriven ur tre olika perspektiv, kompletta med olika typsnitt och berättarstilar, som byter av varandra genom hela boken. Det första – min favorit – är en dagboks-/blogliknande del skriven av Atomic Discourse Gale, en ung kvinna i kolonisatörsgenerationen ombord på det mastodontiska skeppet "But the Sky, My Lady! The Sky!" som just är i färd med att anlända till sin nästa hållplats i en mångtusenårig koloniseringsresa. Det andra perspektivet vandrar mellan ett flertal andra personer ombord som dras in i den allt mer komplexa situation som utvecklar sig när skeppet närmar sig sitt mål. Här möter vi bland andra Horrocks Mathematical, förslagen låg-G-instruktör, och Constantine the Oldest Man, med ett gäng sekler på nacken och en helt egen agenda. Det tredje perspektivet är från en av planeterna som är planerad att koloniseras, där intelligenta bevingade däggdjur helt oväntat visar sig leva, på en teknisk nivå som motsvarar vårt tidiga 1900-tal. Här följer man främst Darvin, astronom och den förste som upptäcker det förestående interstellära besöket.

Detta är alltså en First Contact-berättelse, om det första mötet mellan olika interstellära civilisationer, berättad från bägge håll och kryddad med lite dramatik. Genom hela boken var jag övertygad om att det fanns en klurig bakgrundshistoria som gick ut på att mänskligheten spridits bland stjärnorna, glömt bort sitt ursprung och nu till slut råkat hitta tillbaka till sitt ursprungliga solsystem utan att förstå det. Det kan förstås vara så MacLeod har tänkt också, men det uttalas aldrig.

Historien har inslag av både Star Trek – med en klart urskiljbar Prime Directive-tanke – och Apornas Planet. Å ena sidan är det ganska maffig läsning om skeppet och hur interstellär kolonisering kan tänkas gå till socialt, ekonomiskt och kulturellt – det blir lite som Kim Stanley Robinson light. Å andra sidan är det en mer lättsmält berättelse om några personer som handlar mitt i händelsernas centrum när deras värld ska få kosmiskt främmat. MacLeod skriver ganska lättsamt och enkelt och historien kan nästan tyckas lite väl tunn ibland, men samtidigt är berättandet väldigt mysigt och med en massa glimtar av stillsam humor, bland annat en hel del ordlekar som man har ganska kul åt. Stämningen blir inte alls så tung och episk som ämnet annars lockar till. Faktum är att när historien väl är tänkt att hetta till och bli allvarlig, tar man det ändå med en klackspark. Man tar inte heller karaktärerna till hjärtat sådär oerhört. Detta till trots fastnar man ändå på något sätt, kanske mest för att det är så trevligt och underhållande. Efter en intressant öppning och en liten transportsträcke-svacka någonstans i mitten är det på de sista 30-40 sidorna som det blir riktigt intressant, med en finurlig knorr på slutet. Det är en liten solskenshistoria som man kan ha en god stund åt men som inte vänder upp och ned på ens världsbild direkt. Och visst har man lärt känna Ken MacLeod en smula på kuppen.