Tröst och skuld är återkommande ord i Tony Samuelsson roman En grind av mörker och Stig Dagerman är följdriktigt ett av bokens många teman. Två män i berättelsen spekulerar över varför Dagerman fick en sådan skrivkramp och varför han tog sitt liv.

En grind av mörker är en relationsroman och en samhällskritisk samtidsskildring. Men den är också till stor del en hyllning till litteraturen. Många människor i romanen har ett passionerat förhållande till böcker, till att läsa och en del även till skrivandet. Denna kärlek till litteraturen hyser romanens huvudperson, Yvonne. Det är första gången Tony Samuelsson låter en kvinna inta huvudrollen i en roman. Yvonne arbetar som expedit vid en kosmetikadisk i gallerian i Farsta centrum. (Inspirationen till att placera henne på denna arbetsplats fick Samuelsson när han iakttog kvinnorna bakom sminkdisken på NK, som tidigare hade en filial i Farsta Centrum). Hon bor inte långt därifrån, i det lilla Fagersjö och är ensamstående mor till den 20-åriga, politiskt aktiva Felicia. Återigen skriver alltså Tony Samuelsson om stockholmsförorten Farsta med omnejd, där han växte upp. Det är alltid fascinerande att läsa en berättelse som utspelar sig i en miljö som författaren känner sig hemmastadd i och har starka känslor för. Och man vill gärna resa just dit, för att se platsen med egna ögon.

Tony Samuelsson hör till de nutida arbetarförfattarna och människorna i hans bok har, liksom han själv, arbetarklassbakgrund. Yvonne växte upp i arbetarklassmiljö, med föräldrar som tyckte att hon gjorde rätt när hon tog ett jobb istället för att låna en massa pengar till studier. Trots detta drömde hon en gång om att bli författare på heltid.

Samuelsson gör romanens gestalter till lite av hjältar, men beskriver också gärna deras dåliga självförtroende och hur de trycker ner sig själva: Yvonne är mycket beläst, men vill inte erkänna det. ”Hon skryter hellre med att hon inget begriper. Det är en sån där klassreflex, sånt man säger i våra kretsar”, berättar Yvonnes bror Billy om henne för en vän.

Yvonne skriver dagbok, sporadiska anteckningar om sitt liv och om sminkaffärens kunder, som hon ger drastiska smeknamn. Hon känner att många av kvinnorna handlar för att de behöver tröst, de behöver använda smink för att bättra på sitt självförtroende. Genom att prata med Yvonne får de uppmuntran och stöd. Hon känner sig som en trösterska och när hon upptäcker att en kund misshandlas av sin man engagerar hon sig. Själv har Yvonne litteraturen som tröst. Hon undrar vad hon vore utan böckerna, de är hennes bästa vänner, de sviker inte.

När sedan katastrofen inträffar i Yvonnes liv, gestaltas hennes känslor på ett mycket realistiskt och för läsaren smärtsamt sätt. Hennes dotter Felicia blir påkörd av en bil och föraren smiter från olycksplatsen. Yvonne och hennes bror Billy tvingas leva ett liv i fullständig koncentration på hoppet att Felicia ska tillfriskna. De hanterar krisen på olika sätt. Billy gör allt för att få tag på föraren av olycksbilen, Yvonne börjar tänka mycket på det förflutna.

Romanens nära 400 sidor rymmer många händelser och en mängd noggrant beskrivna bipersoner. Jag får därför en känsla av att romanen behöver en fortsättning, på så sätt skulle senare delen av den kännas mindre forcerad. Det är lite som att det i berättelsen finns för många berättelser, att de tränger ut varandra, det spretar åt många håll. Samtidigt kan jag se detta som en styrka, för det ger också en känsla av rikedom och myllrande liv. Fast då och då vill jag protestera när kvinnorna och kvinnornas tankar beskrivs alldeles för schablonmässigt och generaliserande.

En grind av mörker är annars på många sätt en hyllning till den goda, omtänksamma och kärleksfulla människan, som inte har så stor makt eller så mycket pengar, men ändå kan göra så mycket för sina medmänniskor. För vad spelar makt och pengar för roll när slutsummeringens dag kommer. Det är de goda relationerna till medmänniskorna, som är det allra viktigaste i varje människas liv. Denna kunskap förmedlar romanen väl.