Den upplyste resenären, som föraktar de klassiska reseberättelsernas västerländska ignorans – och som åker ensam till ett underutvecklat land i en känsla av individualistisk briljans – betraktar såklart sig själv som överlägsen turisten. Den upplyste resenären kommer inte till den fattiga byn för att njuta, söker inte exotismen. Den upplyste anländer med en ödmjuk inställning till lokalbefolkningen och dess seder och bruk för att låta sig absorberas, inspireras och slutligen förvandlas till en ny människa. Den har sitt anteckningsblock, sin nyfikenhet och sina ambitioner. Men vad blir det kvar av reseskildringen när man inte kan ty sig till exotifierandet? Inte mycket, om man ska tro Éric Chevillard.

Alla som vägrar kalla sig turister när de reser bör läsa hans demontering av den traditionella reseromanen. Det är en smått fantastisk skapelse, som hämtar sin energi ur något som i detta sammanhang – som ändå måste kallas postkolonialt – annars är svårt att uppbringa: humorn.

Rödöra handlar om fransmannen Éric, som är i fyrtioårsåldern. Han är inbjuden att som gästförfattare bo i en by i Mali, vid floden Niger. Mali, inget kunde låta mer avlägset, säger berättaren, som förmedlar Érics tankar. (Det är svårt att tro att romanen handlar om någon annan än Éric Chevillard själv.) Mali, ett land som Éric aldrig ägnat en tanke, ska bli hans hem i månader. Tanken verkar så främmande att han har svårt att se sig genomföra den. Men så blir omgivningen varse hans stundande resa. Till slut blir det omöjligt att avstå. Éric är i andras ögon Afrikaresenären. Väl på plats i byn i Mali rodnar hans vita skinn – så föds Rödöra.

Den största behållningen med Éric Chevillards korta roman är som sagt humorn. Så här kan det låta när han beskriver Éric: "Han är fransman i lika hög grad som en siouxindian utklädd till siouxindian är siouxindian." Men romanens tema är ändå det faktum att vi i väst inte längre kan skildra våra resor.

såvida inte själva skildringen utgör en händelse, en katastrof som den då diabilder visas upp-och-ner eller det bland bilderna har smugit sig in ett nakenfoto som till yttermera visso inte har något samband med reseäventyret, eller att skärmen rullar ihop sig eller kort sagt:
Att projektorn brinner upp.

Romanens hjälte letar information om byn. Han känner sig tvingad i exil och försöker göra det bästa av det. Han vill leva i Mali, inte enbart resa dit. Men detta oroar honom. Kommer han efter resan ha fog att påstå att han levat i Afrika?

Éric antecknar allt han ser i en svart bok i mollskinn, försedd med ett gummiband (tänker mig ett block av märket Moleskin, vars framsida pryds av upplysningen att även Van Gogh, Chatwin, Hemingway, Matisse och Céline nyttjat en dylik produkt.)

Mollskinnsblocket blir symbolen för individens inre upptäcksfärd. Det är i anteckningsboken den stora dikten om kontinenten ska skapas. I den ska Éric skriva eposet Mitt Mali. Men att låta sig uppslukas av landet visar sig vara svårt. Berättaren sammanfattar: "Ända tills han åker hem hälsar man honom välkommen."

Denna typ av sammankokande meningar, vilka somliga på ett briljant sätt avexotifierar resan, kryllar det av i Rödöra. På så sätt påminner romanen om Alain de Bottons Om konsten att resa, även den en livsnödvändig bok för en resenär med självaktning.

I Mali finns det flodhästar, men några sådana får Éric aldrig se. Han ser en vacker fjäril på ett fält, men det visar sig vara en plastpåse. Åsnornas skriande om natten är trasiga avloppsrör. Böneutroparen kvart i sex på morgonen, som till en början utgör ett spännande inslag i tillvaron, blir efter tre dagar lika irriterande för Éric som kyrkklockorna i Frankrike.

Rödöra är ingen mästerlig bok. Det är snarare en sällsam och experimentell romanskärva som defintivt dödförklarar den traditionella reseromanen. Skönt är det också att se att den underfundigt humoristiska litteraturen lever.

Ytterst handlar boken om jagtrötthet. Vi önskar oss kunna klättra ur vårt ego, åtminstone för en dag, en timme, en minut. Men fast är vi. Fast i de egna tankemönstren, fast i den förvärvade kunskapen. När Éric kommer hem från Afrika tänker och pratar han enbart om Mali. I Mali gör man si, i Mali säger man så, äter man det, festar man inte som i Europa. Mali, Mali, det är helt annorlunda i Mali. Éric blir den drygputte han i början av romanen raljerat över. Cirkeln är sluten.