Maximilian Frisk är konstnär. Han har lyckats positionera sig i de samtidskonstintresserade kretsarna, han har de rätta kontakterna. Med sina installationer har han ofta lyckats skapa rubriker och uppmärksamhet. Nu planerar han ett verk som förmodligen i ännu högre grad kommer att skaka om dem som möter det.

Som privatperson väljer han att leva ett allt mer tillbakadraget liv. Det verkar inte påverka honom nämnvärt när hans flickvän Linnéa lämnar honom. Han pratar/tänker nedlåtande tankar om henne. Ja, det gäller inte bara henne, det tycks finnas många som han irriterar sig på, inte minst hans hopplösa mamma.

Det kunde ha blivit ett intressant grepp, att lyfta fram föraktet, att genom det göra mekanismerna bakom det synligt, men problemet för mig som läsare är att Maximilian inte blir en trovärdig person. Det tog mig lång tid att ringa in varför jag upplevde det så: Samtidigt som Maximilian tänker/pratar om de flesta kvinnor på ett klart sexistiskt sätt, ser han att män och kvinnor inte är jämställda i dagens samhälle. Och det är just detta som jag inte riktigt får ihop: om man genomskådar en struktur och ser att det är några som har ett överläge och några ett underläge, om man kan se det, innebär inte det att man också kan identifiera sig med hur det är att vara i den missgynnade positionen? Fortsätter man verkligen då att snacka skit om dem som befinner sig där? Samtidigt som han på många sätt framstår som en dryg och osympatisk person är han alltså i hög grad reflekterande och analyserande.

Mer än halva boken hinner passera innan han iscensätter sitt nya konstverk och det är först här det sker en definitiv vändpunkt i handlingen. Det är onödigt att säga mer om det än att här sker något mycket oväntat. Från och med denna händelse blir allt mer tillspetsat. Han gör ett personligt ställningstagande som sätter i gång många reaktioner. Det är ganska underhållande läsning att följa hur mediavärlden svarar på hans drastiska performance. Här tycker jag att författaren fångar mycket av vår tids sensationslystnad.

Detta är ingen bok för känsliga personer, om du liksom jag får starka visuella bilder av det du läser är detta stundtals en näst intill outhärdlig bok med mycket våldsamma skildringar. Det är tröttsam läsning att lyssna när en romankaraktär spyr ut sitt förakt sida upp och sida ner, det ska jag inte förneka. Bokens ambition att gräva djupare i ett tema, att undersöka ytterpositioner uppväger till viss del detta. Det är en ganska dyster bild som målas upp och här ställs frågor som huruvida vi lever i ett samhälle som inte tolererar för stora avsteg från normen?