Katarina Kieri är också poet, och den förmåga hon verkligen besitter är just att hantera orden. Som poet måste man väga varje ord på guldvåg medan en romanförfattare kommer rätt långt med en bra historia (och åtminstone ett flyt i språket). Men ibland stöter man på de där romanerna där varje ord känns som uttänkt. Och det är en ren njutning att läsa.
Katarina Kieris språk är eftertänksamt. Det är behagligt och rofyllt att läsa hennes språk, även om innehållet inte nödvändigtvis är det. 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Dansar Elias? Nej!. Den handlar om Elias och hans saknad efter mamman och om hans instängdhet och tystnad. Vem vågar sommaren?, och huvudpersonen Majken, har samma eftertänksamhet och yttre lugn – och samma inneboende oro.
Majken har lånat grannen Ingalills ärvda hus i några veckor. Barnen är på västkusten hos sin pappa och hon vet inte riktigt var hon ska ta vägen med sitt tickande inombords, sin oförmåga att hitta lugnet. Så hon åker till Lindbacken, trots att det känns ovant och konstigt att bo i någon annans hus. Hon spenderar några veckor i huset, för sig själv. Hon möter en granne och hon får ett par besök, men inte mer. För nej, det här är ju inte romanen där det händer saker. Behållningen ligger i det lilla. I språket, i orden, i de små små förändringarna, de på ytan helt meningslösa händelserna som för den enskilde kan betyda så väldigt mycket mer.
Det är ett litet, behändigt format på boken. Kapitlen är korta, sidorna ganska få, men behållningen är stor.
Publicerad: 2006-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:22
En kommentar
Jag har också läst den här boken, och tycker den är väldigt bra. Det stämmer att det inte händer speciellt mycket i boken, men den är ändå intressant.
#
Kommentera eller pinga (trackback).