Recension

: Brun morgon
Brun morgon Franck Pavloff
2003
Elisabeth Grate Bokförlag
6/10

Fascism i fyra enkla steg

Utgiven 2003
ISBN 9197448230
Sidor 10
Orginaltitel Matin brun
Översättare Anders Bodegård
Först utgiven 1998

Om författaren

Franck Pavloff är född 1945 och har skrivit en rad romaner, noveller, diktsamlingar och ungdomsböcker. Han är psykolog och expert på barns rättigheter och har arbetat med utvecklingsprojekt i Afrika och Asien. På svenska finns novellen ”Brun morgon” (2003).

Sök efter boken

Brun morgon är en novell på tio sidor. Den utkommer på Elisabeth Grate Bokförlag i ett litet häfte på 9 x 15 centimeter, framsidan är brun med titeln i vitt och en svart slinga taggtråd, samt författaren Franck Pavloffs namn. Anspråkslös i sitt ringa format, allvarlig i sin framtoning. Jag fick den i handen och tänkte väl omedvetet att om en novell på tio sidor förtjänat ett eget isbn-nummer, då måste den ju vara bra.

Det är lika bra att nämna George Orwells 1984 redan nu, samhället som skulle kunna vara vårt, totalitärt och övervakande in absurdum. Brun morgon skildrar i fyra enkla steg vägen dit – hur det börjar med ett för medborgarna litet och oansenligt intrång i friheten, varefter vansinnet ökar i en slags bedräglig lagom-långsamt-höja-temperaraturen-takt. Berättelsen inleds med att Charlie berättar för sin kompis att han fått avliva sin hund därför att den inte var brun. Samma som för katterna gäller alltså även för hundarna nu. Sorgligt, visst, men kattmängden hade ju eskalerat och någonstans måste man ändå reglera och sätta en gräns. Bäst att spara de bruna, enligt Nationalstatens vetenskapsmän, de lär vara bäst lämpade. En liten uppoffring man får göra för samhällets bästa.

Så stegras det: media, litteratur och språk översköljs så småningom av den bruna färgen. Pavloff skildrar det till bristningsgränsen koncentrerat och utan minsta överflöd. Charlie och hans kompis hinner liksom inte med, de är enkla och opolitiska och sitter helst och tar en kaffe och spelar kort. Alldagliga genomsnittstyper är vad de är, i lika hög grad som Winston Smith i 1984, vilket säkert är ett medvetet drag snarare än ett utslag av platsbrist: man ska ju identifiera sig. Man ska varnas och vakna och lära sig säga ifrån i tid. Just därför, och för att detaljer blir viktiga i såhär småskaliga sammanhang, ska språket påpekas. Här finns en ton som sabbar lite av den tidlöshet som vore nyttig, att man använder ord som "blaska", "jycke" och "mysko". Jag menar, kom igen, om det nu är författaren eller översättaren, men originalutgåvan kom ändå 1998.

Vad får man då ut av novellen? Efter att ha sett filmen Der Untergang häromkvällen, där högt uppsatta brunskjortor i en scen står tysta och tafatta runt en ledare som tappar sina sista bitar verklighetsuppfattning, ställer man sig frågan var och när det egentligen börjar gå snett. Pavloff skriver tidigt i en mening att "runt omkring mig på fiket verkade gästerna leva vidare som om ingenting hade hänt: det var säkert fel av mig att bry mig." Jepp. Det finns något där. Ett grundläggande mänskligt fel begås av huvudpersonen precis där.

Något av befälen i Der Untergang menar vid ett tillfälle att "han är ju trots allt führern", och visst levde Hitler rätt länge mot slutet på att bara vara führern. Och till viss del får det sägas att Brun morgon lever lite grann på sitt eget isbn-nummer. För någon extra nyans saknas lite i detta ur-koncentrerade format, någon extra sida med kontraster kunde Pavloff gott ha kostat på sig.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-01 21:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2125

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?