Gästrecension
- Medea Terroristen Allan Friis
- 2004
- Skrivareförlaget
Marknadssekonomisk Öresundsdystopi
| Utgiven | 2004 |
|---|---|
| ISBN | 9186794531 |
| Sidor | 361 |
Gästinformation
Christina Kjellstrand är frilansande redaktör och skribent med eget företag. 26 år, Malmöbo; gillar starkt kaffe, små kaniner och att leka med könsroller. Favoritböcker skrivna av bland andra Jeanette Winterson, Max Andersson, Joanna Russ, Tove Jansson och Jeff Noon.Externa länkar
- Skrivareförlaget
- Förlaget bakom böckerna.
Etiketter
Jag har länge varit fascinerad av skräplitteratur – det som på engelska kallas pulp fiction – och då främst sådan som också kan definieras som science fiction. Jag vet inte om det finns någon officiell genre, men det som gång på gång får mig att lämna antikvariat med famnen full med titlar som "Surfing Samurai Robots" och "The Wicked Cyborg" är pulplitteraturens fokusering på berättelser snarare än språk. Visserligen är dessa berättelser ofta stereotypa och sexistiska, men de medryckande äventyren har ändå samma vilsamma effekt på min hjärna som ett avsnitt av den senaste spinnoffen på dokusåpan "The Bachelor".
När jag på baksidan av "Medea, terroristen" läser "Året är 2040. I Öresundsregionen finns en motståndsrörelse mot det rådande korrupta politiska systemet", kategoriserar min hjärna den omedelbart som SF-pulp i 1984-wannabe facket. Följaktligen kastar jag mig glatt över den, och får i farten med mig en annan bok av samma författare, "Konungens Dagbok".
Och det är inte det att jag bli besviken – "Medea, terroristen" är dålig science fiction när den är som sämst. Det är bara lite för dåligt för att vara bra. Bokens marknadsekonomiska dystopi belyses från en mängd olika vinklar med hjälp av ett enormt persongalleri, där vi bland annat får stifta bekantskap med "Högkvarterets" chef Felix Bildt, den genmanipulerade råttan Euclides och konstnären Vincent. Och det hade väl varit trevligt om de inte lät precis likadana allihop. Den polyfona romanen visar sig vara en lång monolog.
Om man ska peka ut någon sorts huvudperson torde det bli Karen Johnson, alias Dorothy Merton, alias Medea – den person som agerar katalysator för bokens berättelse. Karaktärsmässigt är hon vad som inom fan-fiction brukar benämnas som en "Mary Sue" – hyperintelligent, bra på precis allting, en naturlig ledare, trevlig och dessutom enormt snygg. Det behöver kanske inte påpekas att man som läsare finner henne odräglig redan efter ett par sidor. När dessutom hennes påstått höga intelligens (med en IQ på ungefär 190) kontrasteras av ett vansinnigt korkat beteendemönster genom hela boken blir det tämligen skrattretande.
Men det är inte bara karaktärsteckningen som brister. Den övergripande berättelsen om terrorattacker med hjälp av datorvirus håller visserligen någorlunda, men i detaljerna saknar den alltför ofta konsekvens. En person som på en sida ska fira sin 21-årsdag visar sig några sidor senare vara 22 år. En virusattack mot FBI blir helt plötsligt en virusattack mot CIA. Halvvägs in i boken börjar jag ana att händelser i USA som till synes har varit parallella med händelser i Sverige, i själva verket utspelat sig flera år tidigare. Förvirringen är total.
Detta underlättas inte av Friis märkliga meningsbyggnad, närmast slumpmässiga val av tempus, bisarra kommatering och ständiga syftningsfel i stil med "Hon hade låtit honom kyssa sig och det var han duktig på, liksom att treva på hennes kropp." Dessutom har förlaget gjort ett närmast brottsligt dåligt arbete med att korrekturläsa och sätta texten. Till exempel vimlar det av avstavningar mitt inne i rader, Bjärred stavas omväxlande "Bjerred" och "Bjärred", och ingen verkar ha haft någon som helst koll på hur man använder stor bokstav och citationstecken. När sedan Friis ogenerat börjar skriva upp sin egen konst blir det näst intill outhärdligt. Indirekt sker detta genom återkommande beskrivningar av alter egot Vincents genialitet, men Friis är inte rädd för att vara övertydlig: "Allan Friis borde sannolikt vara död vid det här laget. Men hans konst lever, tänkte hon. Just sådan konst, som i något avseende tar tag i nuet, genomlyser det, engagerar folk till att se och förstå sin egen situation och varför det ser ut som det gör, är viktig."
Kort sagt är "Medea, terroristen" så genomgående dålig på alla nivåer att jag inte kan låta bli att bli fascinerad. Den borde fungera utmärkt som avskräckande exempel på skrivarlinjer, eller för att förklara vad man egentligen ska ha en förlagsredaktör till, men jag kan verkligen inte rekommendera den som nöjesläsning.
Och ingen blir mer förvånad än jag när jag sedan med tungt hjärta plockar upp "Konungens dagbok" – och faktiskt tycker om den. Dagboken består av 365 tuschteckningar, gjorda en om dagen under 1991, och i efterhand försedda med små texter som antyder tolkningar eller bara kommenterar. Och just på grund av texternas korthet uppfattar jag plötsligt meningsbyggnaden som poetisk snarare än störande och det är lättare att ignorera stavfel. Eftersom "berättelsen" är fragmenterad och osammanhängande redan från början behöver jag dessutom inte irritera mig på några logiska missar.
Därmed inte sagt att "Konungens dagbok" skulle vara vare sig brilliant eller nyskapande. Bilderna är visserligen lite intressanta var för sig, men sammantaget är variationen för liten, och man tröttnar. Texterna å sin sida växlar mellan att vara banala och småroliga, och jag får inget riktigt grepp om vad det är Friis egentligen vill. Men, som alltid när man ställer text och bild bredvid varandra samverkar de till att skapa något annat, något större än summan av delarna. Jag upptäcker att jag bläddrar tillbaka, viker hundöron och skrattar lite ibland. Som litteratur eller bildkonst är den tämligen menlös, men som tecknad serie funkar den ganska bra.
Sammanfattningsvis vill jag alltså varna för "Medea, terroristen". Läs den inte om du inte absolut måste! Däremot kan "Konungens dagbok" vara av intresse för personer som gillar experimentella serier. Fast å andra sidan kan man lika gärna läsa om Pirinens senaste en gång till.
Publicerad: 2006-07-22 00:00 / Uppdaterad: 2006-07-22 00:00
168 timmar
-
-
Egendom
Hernán Díaz
- Recension
- 2024-04-18
- 0
-
-
-
Med liv och lust
Karin Wahlberg
- Recension
- 2024-04-16
- 0
-
-
-
Inget av det här är sant
Lisa Jewell
- Recension
- 2024-04-10
- 0
-
- En vecka bakåt
17 kommentarer
Recensionen var underhållande, i alla fall.
#
Håller med Leopard om att recensionen var underhållande! Totalsågningar är det.
#
Haha, underbar recension! En av de bästa sågningar jag läst!
#
Christina Kjellstrand borde nog hellre gulla med sina kaniner eller leka med könsroller än att spela litteraturkritiker om hon inte förstår att Medea är en satir.
#
Christina Kjällstrand har skrivit en 3 poängsessä i Kultur i teori och praktik, delkurs 1 och vill nu delta i den svenska kulturdebatten, främst inom litteratur. Hennes ideologiskt hemvist tycks vara någonstans inom Linda Skugges revir. I vart fall tyder hennes slafsiga "recension" av Min bok "Medea-Terroristen" på att hon befinner sig på samma låga publicistiska nivå som Linda.
Att råka ut för en pseudoradikal feminist som Christina är naturligtvis en risk man får ta när man publicerar en bok som "Medea" och med en kvinna i huvudrollen. Ty det blir hennes mycket felaktiga och schablonartade uppfattning om henne som kommer att påverka hennes fortsatte tyckande om boken.
Christina skriver : Medea är "hyperintelligent, bra på precis allting, en naturlig ledare, trevlig och dessutom enormt snygg. Det behöver kanske inte påpekas att man som läsare finner henne odräglig redan efter ett par sidor."
Därmed är det kört. Efter den inledningen börjar Christina petimäteraktigt leta efter, som hon upplever det, formella felaktigheter, i syfte att maximalt misskreditera boken . Hon talar om stavfel, kronologiska fel, syftnings- avstavnings- och kommateringsfel och årtalsförväxlingar o.likn.
Andra exempel på Christinas tyckande är när hon i ett avsnitt uppfattar att författaren skriver om sig själv, då är det "näst intill outhärdligt" skriver hon upprört.
Till slut har Christina eldat upp sig till hysteriskt raseri över att en sådan dålig bok har överhuvudtaget har kommit ut i tryck och frågar sig vad man skall ha förlagsdirektörer till.
Hon anklagar också författaren för övertydlighet, som hon tycker är fult. En bra bok ska helst var så mångtydig som möjligt, tycks hon mena och hänvisar till skrivarlinjer, där man lär sig sådant. Där lär man sig skriva litterärt. Om jag inte tar fel, så är Ranelid lärare på någon skrivarlinje. Och då förstår man.
Författare som skriver i klartext och vet vad han skriver om, klarar den här sortens rigida tyckare inte av. Christina nämner inte ett ord vad boken egentligen handlar om, vilket ju egentligen är ett kardinalfel för åtminstone professionella kritiker. Medea är i första hand en politisk bok och gör inte anspråk på vara en s.k. skönlitterär roman. Den ska naturligtvis då inte bedömas efter skrivarlinjemallar, vilket gör det naturligtvis lättare för någon kritiker som själv gått där och känner igen sig i dess likformighet.
Nej, Christinas recension är ett bra exempel på det värsta sortens slasktyckande. Hennes främsta ambition tycks vara att bli sedd som en arg, ung radikal feministtjej och få egen plattform i massmedia. En lindaskuggetyp hägrar i framtiden, misstänker jag.
Jag rekommenderar folk att själva läsa boken och ta ställning till de frågor den tar upp, nämligen storföretagens och bankernas plundring, om korruption, om symbiosen mellan maffia och stat, om skövling av naturresurser och säkerhetspolisens terrorvälde. Samt om en växande motståndrörelse, ledd av Medea.
#
Alltid lika underhållande med en författare som inte kan ta kritik… (Varför alls publicera sig om man inte pallar att bli tyckt om?) Om det nu är författaren. Fast vem annars skulle ägna så mycket tid och energi åt att såga en glada amatörrecenenter på Dagens bok? Pah!
Mycket kul recension för övrigt! (Recensentens av författaren, vill säga, inte författarens av recensenten…)
#
Osaklig och osmaklig recension av Christina Kjellstrand. Verkar som nån slags hämndaktion, på annat sätt kan man inte begripa den.
Medea är en både underhållande och spännande bok, som tar upp väsentliga frågor om en inte alltför osannolik, kommande ekonomisk och politisk utveckling i västvärlden.
Kommentarerna ovan visar ju på att dess avsändare inte läst boken.
#
För ungefär ett och ett halvt år sedan recenserade jag Allan Friis bok "Medea, terroristen" för tidskriften ordkonsts räkning (nr 1 2005). Ungefär samtidigt (2005-01-07) recenserades boken på Gefle Dagblads kultursida (www.gd.se/mallar/utskrift.jsp?article=49208). Den 20 april samma år anordnade Friis en performance där han lät avrätta boken i protest mot att den "inte recenserats på någon kultursida" (www.kulturbron.com/bilder/avrattningen.pdf).
I början av sommaren nämnde en bekant att dagensbok.com sökte gästrecensenter. Jag tyckte det lät intressant men hade på grund av andra projekt inte tid att skriva en ny text, utan skickade in några av mina gamla recensioner från ordkonst-tiden. Den 22 juli publicerades alltså återigen min recension av "Medea, terroristen". Jag har sedan dess bland annat påståtts vara inkompetent, hysterisk och ute efter Allan Friis personligen.
Låt mig börja med det sistnämnda. Jag känner inte Allan Friis, jag hade aldrig hört talas om honom innan jag läste hans bok, och jag har ingen som helst anledning att tycka någonting om honom. Om jag hade hyst personlig agg mot honom hade jag dessutom avstått från att recensera hans bok, då det skulle varit oprofessionellt av mig att riskera att känslor för författaren påverkade vad jag tyckte om boken. Att Friis blir upprörd över mitt väldigt hårda omdöme om hans bok har jag full förståelse för, men det handlar om texten, inte om honom.
När det gäller mitt omdöme står jag fast vid att "Medea" är en av de sämsta böcker jag någonsin har läst. Mycket av detta beror på de formella felaktigheterna, och därför ägnade jag också mycket utrymme åt dem. Friis skriver i sitt svar till mig att "Medea" är "en politisk bok och gör inte anspråk på att vara s.k. skönlitterär roman". Jag antar att han med detta menar att det är en text utan konstnärliga ambitioner, där budskapet är det viktiga. Även sådana texter bör dock vara läsbara, och min kritik gick ut på att "Medea" endast med nöd och näppe är det. Detta är något som Skrivareförlaget borde ha åtgärdat, därav mitt utspel om förlagsredaktörer.
Till budskapet då. Jag kallade "Medea, terroristen" för en "marknadsekonomisk dystopi" i "1984-wannabe facket" och nämnde därefter inte mer om "vad boken egentligen handlar om" (för att återigen citera Friis). Det är naturligtvis möjligt att jag borde ha varit tydligare med att det finns ett politiskt budskap i boken. Att jag inte var det beror på att jag fann detta budskap ooriginellt, schablonartat och tämligen tunt. För den som är intresserad av politisk science fiction kan jag i stället varmt rekommendera Ursula K LeGuins "The Dispossessed" (Svensk titel "Shevek"), Marge Piercys "Woman on the edge of time" eller varför inte George Orwells klassiska "1984". Den som vill läsa "Medea, terroristen" hittar den fortfarande i bokhandeln och på Malmö stadsbibliotek.
Med detta sagt om min recension vill jag kort bemöta Friis påståenden om mig som person. Jag är mycket riktigt en arg, radikal feministtjej (till skillnad från Linda Skugge som inte kallar sig feminist). Med tanke på hur världen ser ut idag har jag svårt att förstå hur man kan undvika att vara det. Jag har också svårt att förstå vad det har med min recension av "Medea" att göra. Vad gäller min utbildningsnivå är det faktum att jag "petimäteraktigt" letar formella fel i texten en direkt funktion av denna. Fjortonåringen som bara är ute efter en fylla kan glatt hälla i sig ett vin som för en professionell vinprovare skulle vara i det närmaste odrickbart, då denne är tränad att uppfatta smaker och nyanser som fjortonåringen inte reflekterar över. På samma sätt lägger jag märke till språkliga brister i texter vare sig jag vill eller inte, eftersom jag utbildat mig till textredaktör. Däremot har jag tyvärr varken gått någon skrivarlinje, eller läst Björn Ranelid.
Avslutningsvis vill jag påpeka att jag håller med Friis om att det är problematiskt att så få böcker från små förlag recenseras i de stora dagstidningarna.
#
Nej, Christina Kjällstrand, det "försvarstalet" ger jag inte mycket för. Dina argument är genant barnsliga och omedvetna. Att nu påstå att mina huvudpersoners återkommande politiska resonemang är "ooriginella, schablonarade och tämligen tunna, är dels ett fegt sätt att komma undan det faktum att du undvikit att ta upp dem, dels är det en löjligt påstående, ty varför ska man kräva att diktade personers politiska resonemang i en "spänningsroman" ska vara originella!! Språket måste formas så att majoriteten läsare finner det begripligt och känner igen sig. Dystopier, som inte har förankring i en känd och möjlig verklighet är i grunden en flykt och ger läsaren en känsla av att händelserna i boken inte berör dem själva.
Min ambition har verkligen inte varit att skriva en vetenskaplig uppsats i samhällskunskap eller.likn.
Frågan är naturligtvis också vad Christina genom sin utbildning som textredaktör, kan ha för kvalifikationer att uttala sig om boken som hon gör. Hon får gärna tycka att Medea är en av de sämsta böcker hon läst. Det säger mer om Christina själv än om Medea, men när hon pratar om konstnärlighet o.likn. är hon ute på hal is. Om hon varit filosofiskt och litterturhistoriskt bevandrad, hade hon förstått att s.k. konstnärlighet och litterärt är "godtyckliga" kulturella begrepp, dvs uppfattningen om dessa kvaliteter skiftar från tid till tid. Uppfattningen om hur en god litterär bok ska se ut är i själva verket en fråga om kulturell inlärning. Det är sådant som kallas för gestaltning. Man kan också kalla det för likriktning. Fundera över detta Christina och återkom när du kommit till någon slags klarhet.
#
Om herr författaren – och hans museiföreståndare – har ett minimikrav på utbildning och politiskt orientering för att få läsa och ha en åsikt om boken föreslår jag att denna förses med någon form av varningstext så normala läsare slipper göra sig besvär.
#
Jag har också blivit sågad ibland, både för litteratur och musik jag skapat och måste bara säga att herr Friis får svälja en dylik sågning, jag har sett mycket mer onyanserade sådana än denna… Skärp dej.
Friis säger: "Om hon varit filosofiskt och litterturhistoriskt bevandrad, hade hon förstått att s.k. konstnärlighet och litterärt är "godtyckliga" kulturella begrepp, dvs uppfattningen om dessa kvaliteter skiftar från tid till tid. Uppfattningen om hur en god litterär bok ska se ut är i själva verket en fråga om kulturell inlärning."
Och jag undrar om Friis läxar upp de han fått bra recensioner av på samma sätt – ovanstående synpunkter är nämligen tillämpliga även på dessa.
Därmed inte sagt att Friis inte har en poäng i det han säger om vad som anses vara "litterärt". Men första kriteriet för att överhuvudtaget bli tagen på allvar är nog att vara så mån om sin text att man ser till att den är ordentligt korrekturläst. Eller anser Friis att stavning och grammatik också bara är "godtyckliga" kulturella begrepp, dvs uppfattningen om dessa kvaliteter skiftar från tid till tid." och att dessa kan avfärdas som en fråga om "kulturell inlärning"?
#
Jag har redan sagt vad jag hade att säga om "Medea, terroristen". Eftersom Allan Friis inte kan avhålla sig från att angripa min person och min utbildning, som han inte vet någonting om, tänker jag avsluta min del av diskussionen här.
#
Till "e" vill jag bara säga att det är just "normala" läsare jag helst vill ska läsa min bok och inte s.k. specialister, som bär på en ideologisk barlast, dvs en kulturell inlärning och bedömer därför ofta böcker ur ett snävt perspektiv.
Till Micke vill jag säga: 1. Jag förväntar mig inte bra recensioner utan rättvisa och sakliga sådana.
2. Jag är den första att beklaga alla avstavningsfel, men jag kan garantera att när manuset lämnade min dator var det helt fritt från den sortens fel. De måste ha uppkommit i ett senare skede, vid överföringen till en annan dator. Några felstavningar tror jag dock inte det förekommer. Hur som helst så bör detta inte störa helhetsintrycket av boken.
#
Jag glömde tala om i min tidgare kommentar, att Medea-Terroristen är en uppgörelse med bl.a. den svenska plundrareliten, d.v.s. Skandia- och Ericssoncheferna m.fl.storkapitalistiska finansskurkar.
#
Friis: Så du vänder dig till läsare som inte blivit utsatta för någon kulturell inlärning? Kan bli svårt att hitta någon tror jag.
#
Jag tycker att det är bra med såhär underhållande varningstexter. Sen njuter jag av att få ta del av sådana här diskussioner, AF verkar vara en underbart engagerad och produktiv person, även om han kan verka en aning ödräglig. Kolla in hans museum, jag blev mållös.
#
Haha, det här verkar vara en riktigt dålig bok, måste kolla upp!
#
Kommentera eller pinga (trackback).