Åh, det är så slappt nu förtiden! Alla säger mig istället för jag och han istället för honom och vart istället för var och typ och ba och liksom. Dessutom är det ju alla dessa engelska låneord med tillhörande avskyvärda apostrofer. Och sär skrivningen ska vi inte tala om. Shit, hur ska det gå liksom, för svenskan då?

Det går inte att undvika språket och språkdebatten, liksom det väl inte går att undvika att vara en del av samhället. Har ni till exempel tänkt på att väldigt ofta kan man se, små eller större upptrampade stigar diagonalt korsa kommunala gräsmattor? I andra änden av stigen finns alltid en busshållplats, tunnelbana, ett flerbostadshus eller någon annan sorts kommunikativ samhällsinrättning. Det finns asfalterade gångvägar att gå på. Ändå gör människorna, och har förmodligen alltid gjort sina egna latmasksstigar. Eller förvisso kan de kanske kallas effektivitetsstigar också. Visst är du också en av dem som går där? Gör du inte? Det kommer nya stigar hela tiden. Så fort en bushållplats är inrättad. Tjooof, några dagar bara så är den nya lilla stigen också på plats. Den här stigen är en metafor för språket. Lathet är vad som förändrar och driver språket framåt. Asfalten, som det egentligen är tänkt att man ska gå på är en yttre samhällsnorm, en gräns, en inramande grammatik. Många med rollatorer föredrar att gå där.

Kanske kommer de framtida svenskfödda att överge detta vårt modersmål helt och hållet, nu när man kan åka så bekvämt på asfalterade autostrador med diverse fortskaffningsmedel, långt ut i världen. Kanske kommer hela jordens befolkning tala endast ett gemensamt språk till slut. Kanske blir det inte engelska utan istället ett mycket större och snabbare växande språk; mandarin. Det är väl bra? Då är vi ju tillbaka vid babelstornets fot, om än ett kinesiskt denna gång. När väl alla människor förstår och kan göra sig förstådda för varandra igen, då kan ju jordelivet återgå till det fredliga som en gång var.

Kanske.
Kanske inte.

Hur ska det gå? Hur ska det gå? Varför är så många, inte mest äldre intresserade av den språkliga frågan? Varför är språket nästan alltid en konservativ fråga? Det är faktiskt märkligt. Flera känner nog igen liberallingvisten Fredrik Lindströms ord om naturligheten i språkets förändring och visst lyssnar man väl på argumenten, men ändå; hur ska det gå? Mikael Parkvall låter inte annorlunda. Han är också så där liberal. Detta är så som en lingvist i förhållande till sitt forskningsområde måste förhålla sig, tillägger han dock.

Många av de inledande avgränsningsfrågor, som till exempel vad som skiljer människans språk ifrån djurens har redan skrivits, såväl som av Lindström som av de flesta. Det är givna, väl etablerade forskningssvar – men troligen behövliga och även intressanta som inledning och inramning. Parkvall kan sägas ha en bredare och mer historiskt global inriktad språkforskning än den tidigare nämnde TV-profilen, utan att för den skull bli tråkig. Snarare känns han mer seriös än vad han vill verka. Ibland kunde han kanske ha sparat på både två och tre grönländska och sydkreolska ordöversättningar, men oftast är det tvärtom – lite för ofta som författaren försöker skoja till det. Få ämnet sådär roligt, som det ju är. Istället blir det tråkigt nog, en slags förringande av den enorma kunskap som den ändå, förhållandevis unge Parkvall tycks sitta inne med. Och ett förringande av läsaren dessutom.

I "Vad är språk" kan man ta del av ett antal möjliga scenarier för språkens vidareutveckling och avveckling, (Det dör tydligen cirka 200 språk om dagen) lära sig något om ett av de mest jämställda språken, finskan, att svenskan till allra största del är nederländsk, eller så kallad lågtysk. Och att den lågtyska svenskan är, tro det eller ej; ett av världens största språk!

Och för att ännu en gång gjuta liv i debatten om Miljonsvenskan eller Blattesvenskan så är ordet tjej ett låneord ifrån romani. Och för er som ändå undrar; hur ska det gå? Ni får nog fortsätta undra över några av Parkvalls möjliga språkscenarier, så länge som ni nu går här på jorden och nöter samhällets gräs.