Egentligen spelar det ingen roll vilket land det handlar om. En 1900-talssaga i Kina kunde lika gärna handla om småländska bönder i stenåkern som kinesiska på risfälten. Kommunismens komplexa historia kan en västeuropé lika bra som en asiat. Reformerna leder till förändringar och lättnader, sedan till olycka och lidande. Vi har läst om den förut, den stora omkullvältningen av historien, både på ryska, spanska och svenska. Fugui, huvudpersonen i Att leva, står och faller i dess mitt.

Som rik arvtagare till en släkt som "bytt en höna mot en gås, gåsen mot ett får och fåret mot en oxe" känner han inget för äldre generationers arbete och spelar bort allt så att inte ens hönan är kvar till slut. När hans fordringsägare intagit hans släktgods kommer landsreformerna och han släpas till grannbyn och skjuts. Fugui har lurat döden men betalade med allt han hade. Så börjar en nedåtgående spiral som slutar med en ensam överlevare på andra sidan tusen olyckor. Allt skrivet med ett språk som är sakligt registrerande men ändå fyllt av varmt medlidande.

Yu Hua kan vara poetisk, om han vill. Men hans naturbeskrivningar och utsmyckade mellanpartier är mest bara intermezzon. De är där av hävd, inte mer. Det går nästan så långt att de miljöbeskrivande partierna bromsar upp boken, flödet stannar. Att leva är tvärtom bäst när den kastar ner verkligheten som små handgranater, helt utan dramatik i språket. Som det låter när en gammal, erfaren människa resumerar sitt liv. Det behövs ingen sprakande språkbehandling, de verkliga händelserna gör all litterär form överflödig.

Tårarna i Att leva är stora, tunga och många. De avtecknar sig på skuggbilder och faller mot utmattade kroppar. De äger kroppslig närvaro och rinner kring människorna som sorgsna andar. Tillvaron är en gänglig hydda som hela tiden slås sönder, ilsket, obarmhärtigt och med envis regelbundenhet. Varje ny olycka river ner tillvaron ytterligare ett steg och det är till sin egen förvåning människorna i boken upptäcker att de verkar kunna leva där också.

Att leva är Yu Huas bästsäljare, kanske för att Hero-regissören Zhang Yimous filmatisering av den förbjöds av den kinesiska censuren vilket knuffade in boken i internationellt fokus. Ruins utgåva är Huas första på svenska (lite för sent, den största boomen är över och vi får hoppas att Hua smyger sig på den svenska publiken istället). Visst stöter översättningen på en del problem, men den lyckas ändå hålla kvar den nästan frånvarande formen.

Att leva är tillkommen i en andra våg hos författaren, då han lämnade en mer formbunden och medveten prosa och lät den rena historien ta dess plats. Enligt Hua hamnade han där många författare innan också hamnat; personerna och historien tillät honom inte att styra trådarna som han ville. Han fick nöja sig med att föra ner det han såg och det som hände. Vilket ofta går ut över Fugui och hans familj. Fugui överlever alltihop, och hans livsandar strömmar i honom också när han sitter som ensam gubbe och berättar sin historia för författarjaget. Inte för att han är annorlunda, slår det läsaren, utan för att han måste. När han begraver den sista, sjuåriga medlemmen i sin familj torkar han också de sista tårarna. Sakta har han bytt ut den första hönan mot en gås, gåsen mot ett får och för sina sista pengar köper han av medlidande en trött gammal oxe innan den slaktas och döper den till Fugui. Någon ny släktförmögenhet blev det inte av hönan, men den sävlige oxen är bra sällskap och på något sätt förstår de varandra. Och visst, det är väl att leva.