En kompis som bor i Peking berättade en obehaglig historia om livet i vardagskina. Hon var på väg till tunnelbanan när en kvinna och hennes dotter råkade ut för en olycka med sin cykel. Kvinnas ben skadades allvarligt. Genast kommer en hop människor och ställer sig runt om kvinnan, och tittar helt ogenererat. Detta är inte något anmärkningsvärt utan normalt beteende i Kina. När det händer något, tittar alla. Om det är riktigt intressant, som t. ex. ett saftigt äktenskapligt gräl ute på stan kan det till och med förekomma applåder. Det finns även ett specifikt verb för att "titta på uppståndelse". Nå. Min kompis försöker, på stapplande kinesiska, få någon att ta upp mobilen och ringa ambulans. Inget händer. Hon frågar om någon talar engelska, om någon kan hjälpa henne ringa ambulans. Ingen reagerar, alla bara tittar intresserat på min kompis, som nu har blivit en egen uppståndelse.

När uppståndelsen har lagt sig och kvinnan förts iväg kommer en kinesisk man fram till min kompis och börjar prata med henne på engelska. På frågan varför han inte gav sig tillkänna tidigare, och till exempel ringde ambulans svarade han bara "Men jag känner ju inte henne".

Det är samma känsla som jag får av att läsa "Röd åklagare". Ingen bryr sig om någon annan än sig själv eller möjligtvis sina närmaste. I det tjänstemannakina Xiao Rundcrantz beskriver har ingen något till övers för sin nästa. Det enda intressanta är att tjäna pengar och skaffa sig kontakter som kan ge fördelar vid senare tillfälle. Även de som till en början är inställda på att göra det rätta, och verkligen tjäna folket, blir till slut korrumperade. Om alla andra tjänar pengar, varför ska då inte jag? Att bli upprörd över alla orättvisor och allt skumrask leder bara till att man själv kollapsar. Det är väl det som till slut händer den röda åklagaren, och det är väl därför hon till slut lämnar åklagarmyndigheten och Kina.

Författaren beskriver sin barndom, den grova misshandel hennes föräldrar utsätter henne för, för hennes eget bästa, heter det. De sätter allt sitt hopp till att den begåvade dottern ska kunna skaffa sig en position i samhället. Till slut får hon en plats vid åklagarmyndigheten.

Xiao hade alltid fått höra att hon var för egensinnig, för individualistisk. Detta skapar problem för henne i hennes arbete som åklagare, och till slut ser hon ingen annan utväg än att lämna Kina.

Det är mycket svårt att recensera en självbiografi. Hur man än vänder och vrider på det så är det författaren man recenserar, på ett helt annat sätt än vad som är fallet med skönlitterära böcker. Och man måste vara skeptisk till det som framställs som verkligt och sant. Vem vill skriva en självbiografi där man framstår som en dålig människa, ordinär och ganska tråkig, så som folk är mest?

Litterärt är det här inget mästerverk. Personbeskrivningen är torftig, minst sagt. Tidslinjen blir stundtals mycket suddig, och det är ibland svårt att följa författarens tankebanor. Vad det är, och det som rätar upp skutan, är den känsla som förmedlas och den insikt i en sluten värld som läsaren bjuds. Framför allt får man en mycket större insikt om kvinnans ställning i Kina, och även insyn i det strikt hierarkiska systemet inom statsapparaten. Rädslan för att utsättas för repressalier och den makt enskilda personer kan skaffa sig genom mutor och kontakter i ett system uppbyggt på rädsla.

Vi vet att enbarnspolicyn har lett till ett mansöverskott. Vi vet att flickor och kvinnor inte anses vara lika mycket värda. Vi vet det, men vi kan inte riktigt se det. Kina sett genom Xiao Rundcrantz ögon är en mansvärld, där poliser skrattar åt våldtäktsanmälningar som görs av kvinnor mot sina män. Män har rätt att kräva att kvinnan fullgör sina äktenskapliga plikter. Frun ska acceptera att mannen har älskarinnor, och en ogift kvinna som blir gravid föraktas av samhället och förlorar arbetet om hon bestämmer sig för att behålla barnet. Unga kvinnor är en handelsvara.

Kina är The Shit just nu. Medierna flödar över av resereportage, analyser av det politiska läget, beundran över den ekonomiska explosionen och oroande rapporter om den alltmer tilltagande miljöförstöringen. Alla vill åka till Kina. Alla vill uppleva Kina. Alla vill tjäna pengar på Kina. Alla borde ta sig tid att titta lite på verkligheten bakom stånden med fejkväskor, sötvattenspärlor och den trygghet som kommer av att brott mot utlänningar straffas hårdare än brott mot kineser.