Inte det att Zadie Smith inte är en utmärkt författare, för det är hon.

Och inte det att On Beauty inte är ett utmärkt upplägg, för det är det.

Men vart vill hon egentligen?

Zadie Smith berättar här i huvudsak om en brittisk-amerikansk familj – fadern vit brittisk akademiker, modern svart amerikansk sjuksköterska, barnen blandade och förvirrade vad de ska vara – och deras, guförlåtemig, öden och äventyr på ett litet anrikt college utanför Boston. Faderns kollision med sin ärkerival, en djupt neokonservativ svart akademiker; moderns med sin makes otrohet; den religiöse äldste sonens med kärleken, dotterns med akademia och politik, och yngste sonens med ”sina” svarta rötter.

Det är en berättelse om klyftor och vrångbilder; om folk som sätter på sig själva och andra så många olika masker av vad de antas och förväntas vara att de nästan aldrig lyckas VARA själva. Fadern är så insnöad på dekonstruktion och teorier att han är oförmögen att säga att en tavla är vacker eller att han älskar sin fru. Yngste sonen lägger sig till med Brooklyndialekt (han har aldrig satt sin fot i New York) och försöker lura i sina svarta polare att han bor i slummen och inte i ett rikt medelklasshem. Dottern kämpar för minoriternas rättigheter samtidigt som hon sällan reflekterar över att de flesta minoriteter hon ser på colleget är där som städare eller servitörer, och tar för givet att den unge rappare hon utser till välgörenhetsprojekt ska betala igen henne med kärlek. Alla hycklar, alla går vilse, alla pratar och ingen säger något.

Inklusive författaren själv, tyvärr. Smith vill säga så oerhört mycket om samhället – inte minst då det amerikanska som det ser ut för en outsider, mitt uppe i krig och en alltmer upphetsad debatt mellan ”intellektuella” och ”vanliga”, ”vänster” och ”höger” – att frågan är om hon egentligen lyckas säga någonting utöver att alla är lika goda kålsupare. Kanske gör jag samma fel som romanens huvudpersoner; kanske letar jag febrilt efter mening i en roman som bara är menad att vara vacker. För vacker är den, Smith har ett bubblande levande språk och får mig flera gånger att gapskratta (jag är dessutom ganska säker på att hon äger en tax, vilket är ett plus). Men frågan är om det finns något under skönheten, något mer än kärleksfullt karikerade människor som lever sitt liv under ett år ungefär. Behöver det finnas det? Kanske inte. Men efter allt snack om poesi och hiphopkultur hon ger sig in på hade det varit skönt om On Beauty varit lite mer Saul Williams eller åtminstone Public Enemy och lite mindre av ett stycke välproducerad MTV-blingbling med lättsjungen refräng. Den är rolig att läsa, och man kan nästan dansa till den. Men när man lägger ifrån sig den känns det som om något saknades.