Vi får följa med Leena och hennes familj när de flyttar in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få det lite större, bättre standard, kanske till och med blommor på balkongen.

Det är ett helt nybyggt område och de är fulla av förväntningar. Entusiasmen dämpas något av den nedlåtande attityd som tanten på kommunens bostadsförmedling visar föräldrarna när de ska skriva på kontraktet. Det tycks inte vara någon ände på de förhållningsregler hon rabblar upp…

Sakta fylls lägenheten av saker, olika fynd som pappan hittat, familjens ekonomi ger inte utrymme för några möbelinköp.

Detta måste ju firas också, med ett litet glas eller två. En liten inflyttningsfest ska man väl kunna unna sig?

Det här är en uppväxtskildring som känns så trovärdig att det hugger till i magen på mig som läsare. För hur kul är det att vara tio år och inse att ens föräldrar unnar sig fler glas än de mår bra av? Att komma hem till ett tomt kylskåp och konstatera att det inte blir någon mat, idag heller? Eller att fly fältet och sova över hos en kompis och ändå inte kunna slappna av, för hur har brorsorna det nu?

Barn är utlämnade till sina föräldrar, det är de vuxna som sätter spelreglerna. Så vad händer när de vuxna släpper taget, när de tycks glömma bort sitt ansvar som föräldrar?

Julen brukade vara rolig men nu var pappa full precis hela jullovet. De bråkade. Pappa sluddrade fitta. Hora. Fitta, hora. Mamma spydde tillbaka, horunge, ynkrygg. Jag skämdes och kollade så att balkongdörren och fönsterna var stängda. Jag låste dem och drog för gardinerna.

Naturligt nog blir detta en berättelse om överlevnadsstrategier. Vad gör man av sin oro? Hur kan man skydda sig själv från scener man inte vill se? Finns det någon hjälp eller något stöd att få?

För Leena blir skolan en av ljuspunkterna, en annan är hennes väninnor, Åse och Riitta, de vet också hur det är att ha föräldrar som super. Leenas föräldrar är periodare och under de nyktra perioderna lever familjen samlat, då kan hon andas ut och slappna av, tills varningssignalerna dyker upp igen.

Boken har ett tydligt inifrånperspektiv – genom Leenas iakttagelser (vissa barn får åka på utlandssemester, vissa barn har föräldrar som kommer på skolavslutningen, vissa barn firar sina födelsedagar) lär vi känna en miljö där plånbokens storlek avgjort ger olika stort handlingsutrymme.

De riktigt dystra händelserna balanseras upp av stunder fyllda av värme och humor. Här finns en stark samhörighet mellan dem som vet hur det är att befinna sig i en utsatt position.

De ville prata ifred sa mamma. Jag skulle gå ut och leka. Men då låtsades jag att jag var en hund, eller så svarade jag inte, och då glömde de bort mig efter ett tag.

Jag hade hört dem prata om massor med saker; parkettgolv och politik, grannarna och om hur man födde barn. Helmi hade fött barn vartannat år i flera flera år. De pratade om hur man skulle skydda sig mot att bli med barn. Det var svårt sa de, för om mamman åt p-piller så fick hon en propp i benet. Om pappan var tvungen att använda kondom så tyckte inte han att det var lika skönt att göra barn. Jag samlade på de svåra orden, nu kunde jag plastmatta, parkettgolv, nykterhetslöfte, p-piller och kondom.