Recension

: Språnget
Språnget Anna Enquist
2006
Natur och Kultur
5/10

Att offra eller offras

Utgiven 2006
ISBN 9127098273
Sidor 107
Orginaltitel De sprong. Viif monologen
Översättare Per Holmer
Först utgiven 2003

Om författaren

Fotograf: Bert Nienhuis

Anna Enquist är född 1945 och verksam i Holland. Hon är utbildad psykoanalytiker och pianist, och skriver såväl poesi som prosa. På svenska har vi kunnat läsa ett urval av hennes dikter samt romanerna ”Mästarprovet” (1997), ”Hemligheten” (1999), ”Isbärarna” (2004) och novellsamlingen ”Blessyr” (2002).

Sök efter boken

Fem monologer, skrivna för scen. Men lika bra går det att läsa dem som här: publicerade som korta noveller, där scenanvisningarna lyfter texten och ger den ytterligare en dimension.

En avgörande roll i Språnget spelar historiska källor och fakta om verkliga händelser. Den första och längsta monologen, "Alma", om pianisten Alma Mahler, född Schindler, som gav upp sin dröm, gav efter för kraven och slutade spela, för att i stället gifta sig och bli fru, musa och sekreterare till kompositören Gustav Mahler, är baserad på brev och dagböcker. Mycket av spänningen ligger i pendlingen mellan det mer eller mindre skenbart dokumentära stoffet och den skönlitterära formen, i möjligheten att historien som berättas ur Alma Mahlers perspektiv faktiskt skulle kunna vara sann. Det biografiska blir en intressant klangbotten, men trots allt så är det den skönlitterära tolkningen och fiktionen som spränger det dokumentäras gränser.

Författaren faller inte för frestelsen att göra Alma Mahler till en hjältinnegestalt, snarare tvärtom. Hon är cynisk och bitter, är svartsjuk på kärleken mellan maken och dottern. Moderskapet är en börda. "Att vara kvinna är en förbannelse." I sin önskan att bli sedd tänker hon tillbaka på gamla älskare, som konstnären Gustav Klimt och pianoläraren och kompositören Alexander Zemlinsky. Likt Gustave Flaubert

Jag gör det av kärlek. Det är en förmån att få tjäna en så stor konstnär som Mahler. Ge upp allt för hans konst. Sudda ut sig själv, bli ett med honom, lyssna med hans öron, tänka med hans hjärna. Sådan är min uppgift. Sådan är jag.

Hellre än att ta språnget blir hon ett "offer på kärlekens, på konstens altare".

Monologen "Alma" är rikligt kryddad med musikaliska metaforer och musiktermer. Ibland står en ensam notrad mitt bland sidans textrader. Parallellt med handlingen följer Mahlers komposition av "den sjätte symfonin". Innehållet följer formen så att säga. Det är stramt och återhållsamt, ett kyligt konstaterande där ingenting sticker ut eller stör. Tematiskt hålls alla monologer samman genom vattensymbolik, och på ett eller annat sätt anknyter de alla till den holländska staden Rotterdam.

Den sista monologen "… och jag heter Sara" handlar även den om musik, bitterhet och offervilja. Historien är nutida. En ung kvinna, Sara, doktorerar i litteraturvetenskap och drömmer om en karriär som sångerska eller programledare på tv, men planerna grusas av hennes dåliga stämband. Sara är uppfylld av krav på att vara vacker och framgångsrik, ha tid att träffa vänner och träna. Hon blir tillsammans med Kevin, en kille vars syster precis har dött. Saras uppgift blir nu att "tänka på Kevins sorg", eftersom han själv är oförmögen att ta hand om den. Tyvärr är det här en historia man redan hört många gånger förut och så här långt börjar det kvinnliga offertemat kännas ganska uttjatat. Texten verkar finnas med i samlingen enbart för att skapa en rörelse tillbaka till den första monologen.

Betydligt öppnare för egna tolkningar är "Mendel Bronstein", monologen om en polsk-judisk skräddare som på grund av hotfulla stämningar i Europa bestämmer sig för att emigrera till Amerika.

Samlingens starkaste kort är, i mitt tycke, "Cato" och "Leendert" eller "Cato och Leendert", två monologer med parallella handlingar, sammanfogade till en enda. Det är 1940. Tyskarna invaderar Rotterdam. I snabba, lyriskt filmiska klipp skildrar Enguist en vardag som smulas sönder. Lejonskötaren Leendert sitter i skydd av rovdjurshusets murar och ser flygplanskonvojerna släppa sin last av bomber över staden. Djurparksdirektören har beordrat att rovdjuren ska skjutas, hellre än att de förgås av bombregn och eld. Hovdjuren och aporna ska släppas fria. Hemma i köket sitter Cato och väntar på sin Leendert. Hennes föräldrar har rest från staden. Själv vill hon bara tänka på kärlek, inte på krig.

Allting är skildrat med stor precision och skicklighet. Konstruktionen är perfekt genomförd – och kanske är det just detta som stör läsningen ibland i ett par av monologerna, som skapar en sorts distans till texten. Konstruktionen lyser helt enkelt igenom lite för mycket. Hellre dröjer jag kvar hos "Cato och Leendert" och "Mendel Bronstein", texter som förtjänar att få stå på egna ben och tala för sig själva.

Textutdrag (Visa/göm)

Helena Hansen

Publicerad: 2006-04-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 13:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1991

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?