När Slavomir Rawicz greps av den sovjetiska säkerhetstjänsten hyste han tankar om att det faktum att han hade slagits mot tyskarna skulle vara honom till hjälp. Enligt den logiken fungerade emellertid inte det sovjetiska maskineriet. Istället ansågs det självklart att han var spion, hans mor var ju ryska!!! Efter fruktansvärda förhör där tortyr var regel dömdes han mot sitt nekande till tjugofem års straffarbete.

Rawicz hade dock inga planer på någon långvarig vistelse i Sibirien dit han skickades. Snart började han och några kamrater planera en minst sagt våghalsig rymning. Mot sig hade de förutom stängsel och vakter också klimatet och det faktum att de befann sig ofattbart långt från närmaste fristad.

Efter otaliga strapatser och sexhundra mil till fots når de friheten. Och deras historia är naturligtvis både imponerande och spännande, främst det förstnämnda. Flyktböcker om man nu vill bilda kategori brukar vara spännande, ibland på gränsen till outhärdliga i sitt skakande av känseltrådar. Nervdallret finns också i Flykten från Stalins läger men kanske inte i lika hög grad som man kan förvänta sig. De sovjetiska förföljarna lyser med sin frånvaro, de litade förmodligen till att vintern skulle göra deras jobb. Inte heller några sekvenser där gruppen är så där riktigt nära att åka fast finns med. Istället är det själva prestationen man böjer sig för. Avståndet som sagt, sexhundra mil till fots, bara det! I princip utan hjälpmedel tog de sig alltså genom både det sibiriska vinterlandskapet och den brännande Gobiöknen på väg mot Indien och friheten.

Emellanåt verkar det hela något tillrättalagt, kanske medvetet eller kanske på grund av att stundens vedermödor gjort minnesbilderna suddiga. Riktig alla detaljer känns helt enkelt inte trovärdiga. Exempelvis är författaren säker på att han sett snömän vilka beskrivs noggrant "…påminde om både björn och apa men man kunde inte ta dem för någondera delen. Till färgen var de rostbruna." Även skildringen av ökenvandringen känns något överdriven, kanske nån dag för mycket utan vatten.

Men prestationen som sådan behöver man inte tvivla på och snömän eller inte så var det de gjorde en enastående bedrift och ett bevis på vad människor kan klara av om längtan och livsgnistan är tillräckligt stark.