Recension

: I virvlande dans
I virvlande dans Joanne Harris
2006
Prisma
3/10

De dör på pappret

Utgiven 2006
ISBN 9151844664
Sidor 265
Orginaltitel Jigs & Reels
Översättare Jan Hultman och Annika H Löfvendahl

Om författaren

Fotograf: Sandra Qvist

Joanne Harris är född i England 1964 och arbetade som fransklärare innan hon slog igenom som författare. Romanen ”Choklad” (1999) är kändast och filmatiserad av Lasse Hallström, men även ”En doft av apelsin” (2002) och ”Kärlekens dårar” (2004) finns på meritlistan tillsammans med två kokböcker.

Joanne Harris – Författarens hemsida. Noveller, bilder och intervjuer.

Sök efter boken

Om man berättar vad novellerna handlar om kan de låta intressanta. Ett triangeldrama mellan tre gravt handikappade som simmar i samma badhus på tisdagarna, ett lajvrollspel som spårar ur när de nytillkomna deltagarna inte vet att visa respekt för lekens allvar, och en dystopi där huvudpersonens enda kall i livet är att sola och operera sig tillräckligt snygg för den eftertraktade Platinastranden, strändernas strand dit bara de allra vackraste får tillträde. Till exempel. Det är ju bra upplägg, inte bara för dessa tre, utan på de flesta av berättelserna.

Det är en fråga varför de faller så platt. Det är något med tonen i berättarrösten, eller med att det försöks vara oroväckande och spännande och roligt men blott och bart inte är det. Eller att det fattas något. Poänger, typ. Något som sopar bort känslan av banalitet. Ett bra och representativt exempel på något att ogilla finns i novellen "Autodafé":

I mitt yrke lär man sig förstå bilar. Bilar av alla slag: Corsa och Golf för sjuksköterskestuderande som heter Haley, illa medfarna Escorter för finniga ekonomistudenter, 2CV eller reparerade Skalbaggar för söta små skådespelartyper som heter Kate, en mattsilver-Lexus för hennes framgångsrike bankdirektör till pappa, Len, som har en utomäktenskaplig affär med sekreteraren i tennisklubben, Jan en välbevarad fyrtiofemåring med en Ford Ka och snuskig fantasi. På min sträcka lär man känna stammisarna.

Jag tycker inte att det är bra eller roligt när man beskriver människor utifrån vilka bilar de har. Inte för att man inte skulle kunna känna igen sig, och inte för att bilen inte kan säga något om dess ägare, men för att det känns så hejdundrande gjort. Det är ju inte påhittigt alls. Det är att inte förstå vad en läsare tycker känns nytt. Och "en utomäktenskaplig affär med sekreteraren". Jovisst. Om man skriver manus för Glamour.

Samma slags illa blir det med inledande "Faith och Hope går och handlar": två gamlingar, varav den ena är blind och den andra sitter i rullstol, tröttnar på att sitta instängda på det strikta hemmet och beslutar fly. Hade inte det kunnat bli en schysst novell, med uppror och återvunnen värdighet? Med livskraft och vilda själar? Det blir en dagstur. En liten stadssafari med sådär lagom mycket stereotypt fnitter och sentimentalitet.

Det ska ges författaren att uppslagen är riktigt bra, men allt slår verkligen fel på genomförandet av dem. "Ett lyckosamt resultat är aldrig garanterat; ibland fungerar en berättelse och ibland dör den på pappret – som ett mycket långt skämt utan avslutande poäng –", skriver Harris i förordet, och fortsätter: "av någon anledning som jag inte riktigt kan förstå." Jepp.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-03-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-08 07:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1961

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?