Att skildra antika personligheter är på många sätt tacksamt, särskilt kanske när det gäller romerska kejsare. Det finns relativt gott material att tillgå och materialet i sig är ofta också både intrikat och spännande. Tiberius är inget undantag och hans liv innefattade allt vad man skulle kunna önska i form av krig, kärlek, svek, lögner och intriger. Dramatiskt värre alltså.

Tiberius, Augustus styvson och efterföljare, blev kejsare år 14, samma år som brukar räknas som den romerska guldålderns sista. Det var brytningstid mellan den gamla republiken och det nya kejsardömet sprunget ur Caesars och Augustus livsverk och läget var inte helt tacksamt för pretendenten. Efter lång fred och tillväxt (för att tala med nutida termer) var framtiden mer oviss än på länge. Kanske var det också därför som Tiberius inte utan blandade känslor accepterade sitt uppdrag. Arvet efter företrädaren ställde höga förväntningar.

I tjugotre år skulle han dock hålla sig fast på tronen, i både med- och motvind. En prestation bara det men hans eftermäle har under långa tider varit långt ifrån gott. Ofta har han beskyllts för diverse perversiteter, som han främst skulle ha utövat under sin vistelse Capri, och för att stundtals låtit sig själv gå långt före Rom.

Att detta betyg, fastställt redan av antika skribenter, inte helt och fullt speglat Tiberius gärningar på ett rättvist och objektivt sätt står klart efter att ha fått följa kejsaren i sällskap med Gunnar Dahl. De många gånger både saltade och pepprade romerska krönikörerna hade oftast flera orsaker till att framställa saker antingen si eller så och dessutom var gränsen mellan skönlitteratur och fakta minst sagt flytande i flera fall. Det är också detta, Tiberius försvarstal, som är den här biografins största förtjänst. Den senare antikforskningen har nämligen återskapat lite av den svartmålade kejsarens glans och konstaterat att hans regering under långa tider präglades av både fred och ekonomiskt välstånd och att hans person inte fullt var ett monster, något som Dahl tagit fasta på och lyfter fram.

Någon renodlad hyllning är det däremot inte tal om. Kejsarens brister framhålls de också av Dahl som lyckas relativt bra med att sammanfatta alla turer som togs av och omkring Tiberius.

Däremot har jag mycket svårt för de skönlitterära partier som Dahl skjuter in titt som tätt. Antagligen ska dessa bidra till en mer levande framställning av huvudpersonen men effekten blir snarare parodisk och känslan av att "fortsätt med den riktiga berättelsen" infinner sig varje gång. Lika mycket som jag skulle vilja bli av med de skönlitterära bitarna saknar jag också källhänvisningar i boken. Som ovan nämnts är källmaterialet ofta vinklat och subjektivt varför detta alltså känns extra viktigt. Särskilt som boken är fylld med citat och anekdoter som långt ifrån alltid verkar ha haft sanningen som utgångspunkt. Det är ingen ursäkt att som författaren påstå att källhänvisningar endast skulle intressera ett fåtal av läsarna till boken.