Vi befinner oss i Teheran 1995. Azar, som tidigare undervisat i engelsk litteratur, har lämnat universitetsvärlden helt och valt att bjuda in några av sina mest engagerade studenter till en privat litteraturcirkel i sitt eget hem. Där träffas de sedan en gång i veckan i två års tid. De är sju kvinnor som knappast självmant skulle ha valt varandras sällskap, de har mycket olika religiös och ideologisk bakgrund. Ändå delar de många erfarenheter som kvinnor i islamiska republiken Iran, de måste förhålla sig till samma restriktioner. Det är viktigt att vara beslöjad på rätt sätt och att inte visa sig offentligt med män (om det inte är deras äkta män eller släktingar). Revolutionsgardister patrullerar på gatorna och kontrollerar att reglerna efterföljs. När kvinnorna möts hemma hos Azar kan de ta av sina fotsida kappor och huvuddukar. Hon uppmuntrar dem att föra dagbok och att dela med sig av sina personliga erfarenheter och reflektioner. I och med det genomsyras boken även av ett pågående samtal om vad litteratur är och kan vara och förhållandet mellan litteratur och verklighet.

Vi sökte inte planer, en enkel lösning, men vi hoppades hitta en förbindelse mellan de öppna vidder som romanerna erbjöd och de slutna rum där vi måste vistas.

På vilket sätt kunde en bok som Nabokovs Lolita kännas aktuell i förhållande till deras vardag i Teheran? De pratar om upplevelsen av att leva i enlighet med någon annans dröm, att vara fråntagen möjligheten att välja. Lolita ses som ett dubbelt offer: Humbert tvingar sig på henne med våld och dessutom försöker han föra hennes talan, hon får ingen chans att berätta sin egen historia ur sin egen synvinkel.

Boken rör sig fram och tillbaka mellan olika tidsperioder. Azar minns sin egen studenttid på sjuttiotalet i USA, en politiskt aktiv period i den iranska studentrörelsen. Hon och hennes man flyttade tillbaka till Teheran 1979, inte långt efter revolutionen, mycket var redan förändrat och strider om frågor som demokrati, pressfrihet och kvinnors rättigheter pågick. Senare tvingades antirevolutionärer bekänna sina synder i TV och många avrättades. Mellan 1980 och 1988 pågick kriget mot Irak, men samtidigt fortsatte regimens krig mot inre fiender. All dekadent västerländsk kultur skulle rensas ut. Då Azar undervisade på universitetet blev hon hela tiden konfronterad med anklagelser om att de romaner hon introducerade var omoraliska. Det gick så långt att hon vid ett tillfälle lät studenterna genomföra en rättegång mot Fitzgeralds Den store Gatsby.

I litteraturcirkeln kommer kvinnorna mycket nära varandra och de berättar om sina personliga trauman: fängelsevistelser, övergrepp, misshandel … men de har också roligt ihop, hittar på ordlekar och använder sin fantasi.

Azar upplever en avgörande skillnad mellan sin generation som minns det förflutna, en tid med större personlig frihet, och den yngre generation som hennes studenter tillhör som har en mer obestämbar känsla av saknad och en längtan efter andra vardagliga sidor av livet. De är nyfikna på de förbjudna icke-revolutionära författarna. Trots riskerna det medför har många människor hemliga paraboler och böcker, filmer och alkohol smugglas in i landet. Men hur påverkar det människor att hela tiden leva med lögner? Det gör något med självkänslan.

Det är en av de saker jag uppskattar mest med den här boken, att den ställer så många frågor. Att den hoppar fram och tillbaka i tiden, kan ge ett lite ostrukturerat intryck. Samtidigt kretsar varje kapitel kring en känd roman eller författare, litteraturhistoria blir en röd tråd i boken. Ofta tränger sig det dramatiska dagliga livet på, en lektion på universitetet kan avbrytas av att en student tänt eld på sig själv i korridoren. Azar uttrycker att många upplevelser har varit svåra att sätta ord på, att det tagit tid att sortera de våldsamma intrycken.

Detta är en memoar där författaren valt att byta ut de flesta namn och stuvat om en del händelser för att skydda de medverkande personernas integritet. Azar ger oss inblick i en pågående process att försöka se sammanhang i det hon upplevt, att leta efter svar.

En roman är ingen allegori, sade jag mot slutet av föreläsningen. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om ni inte träder in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörda av deras öde, kommer ni inte att kunna leva er in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen. Så sätt igång och andas. Jag vill bara att ni ska komma ihåg det här. Det var allt; slut för idag.