Vissa människor inspirerar en. Jag hoppas jag är en sådan och om jag inte är det så strävar jag efter att vara sådan, bara så ni vet. Jag vill sprudla av liv som jag är säker på att Leo gjorde. Mannens vars föreläsningar jag läst nedskrivna på papper från band.

Han är död nu det faller inga tårar i ölet för det. Jag är dock säker på att han var en inspirerande människa. Hans föreläsningar tänder mig och jag vågar gör nya saker i mitt liv. Jag håller flera bollar i luften. Boken är underbar men man kan överdosera på föreläsningar. Han upprepar sig naturligtvis, man borde läsa en föreläsning i taget och sedan lägga bort boken en månad. Jag har forcerat och blivit mätt. Jag spar två föreläsningar i slutet till senare för att inte vara orättvist kritisk mot boken. Den är ju innan en överdoserar suverän. Den skapar dock en tomhet, jag skulle vilja ha en kram av Leo. Han kunde stå kvar i tre timmar efter en föreläsning och krama alla som ville. Tre timmar efter en föreläsning som varat i en timme.

Stundtals känns allt som självklarheter i boken att vi behöver beröring av andra människor att vi i dagens samhälle rör varandra för lite. Ett spädbarn dör om det inte får kroppslig värme. Men dessa självklarheter behöver sägas. Jag hatar egentligen hjälp dig själv böcker men det stod på baksidan att detta var originalet och jag tänkte originalet måste få en chans.

Men någon litterär upplevelse var det väl inte men boken förändrade mitt liv och nu går jag på en kurs där föreläsaren är sådär inspirerande så jag kan tro att jag har italienaren framför mig men sedan hör jag hans namn Klaus och inser att det är en annan inspiratör.