Omega är inte Johannes Anyurus första diktsamling. Anyuru debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Det har knappast undgått någon som intresserar sig för svensk samtida poesi. Debuten fick stående ovationer och handlade om Odysseus och hans bekanta förklädda till förortsfolk.

Omega är annorlunda. I inledningsdikten finns visserligen lite förortskänsla frammanad genom ord som "fetaste" och "fred" men där finns också åttitalsnostalgi och ord som "Icke-Schengen". Om Det är bara gudarna som är nya var skriven för att Sverige skulle förstå förorten (vilket för övrigt blivit en omåttligt populär utgångspunkt i det nya millenniet, ta bara Khemiris Ett öga rött eller Birros Kniven i hjärtat) finns Omega därför att Anyuru och hans gelikar inte förstår sig själva.

I Omega utgår Anyuru ifrån ett vi. Detta vi kände sig en gång friare, detta vi ska bli räddat men inte få någon förklaring. Detta vi verkar förvirrat, fullt av rädsla och förlorat i existentiella bryderier. Centralt i de existentiella frågorna finns naturligtvis döden, som berörs i nästan varje dikt. Allra snyggast görs det på sidan 18:

På nyheterna samlas de döda
i klumpar, som grodägg, lyser en kort stund
innan de slocknar och sjunker
undan /…/

Anyuru har skrivit en diktsamling för dem som var barn i ett tryggt åttital och nu, 20 år senare, tycker att världen ter sig kallare, hårdare och svårare än den borde. Omega känns inte lika noggrant hoppusslad som Anyurus debut men en aning ärligare.