Gästrecension

: Harold's End
Harold's End JT LeRoy
2004
Last Gasp
8/10

Snigelspår mot Dickens och välbehag

Utgiven 2004
ISBN 0867196149
Sidor 99
Språk Engelska
Illustratör Cherry Hood

Om författaren

J T LeRoy är 23 år. Han debuterade med romanen ”Sarah” som kom 2002 på svenska. Den håller på att bli filmatiserad av Gus Van Sant som tidigare har gjort den kultförklarade ”På drift i Idaho”. Han beskrivs ofta som ett litteraturens underbarn. JT står för Jeremiah Terminator. Idag bor han i San Francisco tillsammans med sin pojkvän och hans före detta och deras gemensamma barn.

Gästinformation

Johan Monteen är en trettiofyraårig gymnasielärare som lever ett småborgerligt bögliv i Vasastan med sin sambo civilingenjören. Johan roar sig med att samla på åttiotalspop, frekventera slottsruiner och farliga barer i New York.

Sök efter boken

När vi vänder oss bort från något avskyvärt kan känslan av äckel vara så stark att vi inte kan låta bli att titta igen. Genom att se det vidriga, eller läsa om det, känner vi oss på något vis annorlunda, förändrade. Ungefär som när barn inte kan låta bli att titta på ett fågellik de hittat på en stig. Hur mycket barnet än kväljs kan det inte låta bli att vara där och peta, vrida och vända och säga oh och ah åt de krälande maskarna. Visst har JT LeRoy visat oss en sådan bild i sina tidigare böcker "Sarah" och "Hjärtat är bedrägligast av allt". Somliga kan nästan känna sig manipulerade till den skräckblandade förtjusningen som de inger och den framtvingade våg av empati som det självbiografiska materialet frambringar. I sin senaste kortroman, "Harold’s End", har han dock lämnat bekännelselitteraturen till förmån för en moraliserande realistisk skildring i Dickens anda.

JT LeRoy drog in i den litterära världen med storm ungefär vid millennieskiftet, framburen av en rad kända namn, som exempelvis Suzanne Vega, Gus van Sant och Lou Reed. Hans bakgrund som utnyttjat barn, prostituerad och misshandlad gjorde honom inte mindre intressant. Han började mycket riktigt skriva på uppmaning av sin terapeut för att bearbeta en minst sagt trasslig barndom. Hans oklara könsidentitet och förmåga att skapa en mytologi kring sin egen gåtfulla person gjorde inte hypen mindre. På sätt och vis passar han utmärkt in i den post-postmoderna stämning som råder sedan några år. Queer har blivit ordet på allas tungor och det tidiga 90-talets ironi och relativism har förkastats till förmån för en sorts gränslöshetens fundamentalism. Här menar man vad man säger. "Tolererar du inte detta så kan du fara åt helvete!" JT LeRoy skämtar inte när han berättar om sina erfarenheter som truckerhora. Han menar vad han skriver och hans hängivenhet är äkta. Vi ska känna empati. Vi ska äcklas på riktigt.

Men hur står det egentligen till med autenticiteten? Varför vill han inte visa sig på bild? Varför bär han blå peruk och solglasögon? Varför avslutas "Harold’s End" med en mycket lång tacklista innehållande alla mer eller mindre kända namn som är värda hans tacksamhet? På sätt och vis är JT LeRoy en produkt av ett litterärt och medialt etablissemang och han är uppenbarligen mycket medveten om det själv. På samma sätt som ett prostituerat barn spelar sin roll i torskens säng gör JT LeRoy vad som förväntas av honom.

Då är det kanske inte så konstigt att "Harold’s End" trots allt tar ett lite annat uttryck. Detta bevisar ändå att LeRoy är en riktig författare. Borta är det uppenbart självbiografiska och smärtsamt självutlämnande som ställde krav på empati. Visserligen får vi möta en prostituerad och knarkande pojke i nedre tonåren, men anslaget är ett annat. Det första som slår en är bokens yttre form som uppenbarligen är minst lika viktig som dess inre. Omslaget pryds av en fin illustration, en akvarell, av en pojke med lingult hår. I händerna håller han en mugg med en snigel. Det är bokens två huvudkaraktärer som presenteras, Oliver gatpojken och Harold snigeln.

Inuti boken finns fler utsökta illustrationer av konstnären Cherry Hood. Vi får porträtt av de barn som ingår i Olivers gatugäng. Namnet Oliver är självklart inte valt av en slump och det faktum att LeRoy valt att låta illustrera sin text för än mer tankarna till 1800-talets noggrant illustrerade romaner.

Likt Dickens har LeRoy också valt att skildra barns utsatthet i en omild värld, men här är en välgörenhetsarbetare också torsk och langaren är en välgörenhetsarbetare. Realismens tydliga uppdelning i gott och ont har fått ge vika för en diffusare gränsdragning, utan att för dens skull bli relativistisk. Här kan en torsk vara en god människa. I JT LeRoys värld kan en pedofil göra goda handlingar. Oliver möter sin Fagin, men den moderne Fagin är både brottsling och befriare på samma gång. Larry, som torsken heter, letar i själva verket efter någon som kan hjälpa honom med en sexuell tjänst som inte många som inte tar betalt och missbrukar droger skulle ställa upp på. Men här moraliserar författaren inte. Det är en sexuell variant bland andra.

Det enda som huvudpersonen fruktar är lustmördare. På sätt och vis är det också Larry som gör pojken Oliver en tjänst även om motiven är perversa. Rent konkret gräver denna bok i soptunnan likt en nutida Zola. Perversion och det som samhället slänger bort blir emellertid här en väg till befrielse, till räddning och en ny styrka. Det är från den marginaliserade och förnedrades position man kan höja sig triumfatoriskt. Här blir kanske ändå den nedtrampade den som segrar. Det är alltså på den punkten som LeRoy blir moralist. Hans hjärta finns här. Detta är hans moral.

Bokens språk är poetiskt realistiskt; en färd ner i smutsen med en känsla för detaljer som hänför läsaren. Slemsträngen som en snigel lämnar efter sig kan få sin alldeles egen betydelse. Produkt eller inte, den här truckerhoran kan skriva och vi får se mellan fingrarna med popstjärnefasonerna och låta oss äcklas och beröras på riktigt. När vi vänder vår blick från den freakshow som ställts upp framför oss tvekar vi en stund och inser sedan att vi inte kan låta bli att titta tillbaka. Och vi slutar äcklas och känner kanske något som kan liknas vid ett vemodigt välbehag.

Johan Monteen

Publicerad: 2005-07-23 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-23 00:00

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1704

3 kommentarer

Du får ursäkta Johan, men JT är och förblir överskattad. Och hur skulle han kunna undgå att bli det? USA, med sin kortfattade litteraturhistoria skriker efter sin egen version av Rimbaud, precis som de en gång skrek efter sin egen Lewis Carroll eller JM Barrie. Sorgligt nog är och förblir Frank Baums Trollkarlen från Oz en halvbra barnbok i jämförelse med Alice och Peter, precis som JT är och förblir en medelmåttig Rimbaud. Leroys böcker har blivit så tokhyllade att han inte längre kan leva upp till hypen. Harold's End är inte dålig, men den har väl inga överdrivna litterära ambitioner mer än att äckla oss en gång till.

Isidor Oregistrerad 2005-08-18 23:56
 

Hur kan ni ha författar presentation på sidan? Vet ni inte att JT Leroy inte är en riktig person utan en fiktiv författare?

E Oregistrerad 2006-04-11 14:29
 

E: Artikteln (och troligtvis även presentationen) publicerades 2005-07-23. Då var inte det känt. Dagensbok tog upp nyheten att JT Leroy var fejk när det var aktuellt. Sök på Leroy så hittar du nyhetsinlägget.

Jens Oregistrerad 2006-04-18 17:41
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?