Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9188144682 |
Sidor | 212 |
Orginaltitel | Factotum |
Översättare | Peter Stewart |
Först utgiven | 1975 |
Jag kan egentligen inte säga varför jag gillar Charles Bukowskis böcker. Från början var jag osäker på om jag över huvud taget gjorde det. Ungefär på samma sätt som jag ett tag hade svårt att erkänna för mig själv att jag faktiskt gillar en del av Ulf Lundells musik. Skulle jag någon gång ha träffat Charles Bukowski skulle han förmodligen ha varit någon som jag hade starkt ogillat. Jag har en ganska bestämd bild av honom som en slö egoistisk, sexistisk alkoholiserad man med dålig karaktär. Ja, ungefär samma bild som jag har av Ulf Lundell.
Jag tror också att den bilden stämmer hyfsat väl överens med verkligheten, men vad vet jag. Trots allt lyckades Charles Bukowski att producera en hel del romaner, noveller och diktsamlingar under sin livstid, och det borde rimligen betyda att det ändå fanns en viss geist i gubben. 1994 dog han, 74 år gammal.
Jag kallar honom gubbe, för även om Charles Bukowski oftast skriver om ungdomsåren ser jag en trött gammal man framför mig. När "Factotum" gavs ut för första gången var han 55 år fyllda, och troligtvis också ganska sliten.
"Factotum" är mycket white-trash, typisk beatlitteratur. Inte att förakta, för det är en bra bok. I "Factotum", som i de flesta andra verk av Charles Bukowski, figurerar författaren i form av alter egot Henry Chinaski. Precis som i många av hans andra böcker far han land och rike, från famn till famn, från arbetsgivare till arbetsgivare till arbetsgivare. Från flaska till flaska, från hem till hem. Han söker för att egentligen aldrig finna. Trösten finns i alkoholen och i kvinnorna som smeker honom till sömns. "Factotum" betyder ensam tjänare. Henry Chinaski är en slav under sig själv och sin rastlöshet. Men också en slav under det amerikanska samhället och den naiva amerikanska drömmen.
Varför gillar jag då Charles Bukowski? Hans levende kan jag inte alls förstå mig på, ännu mindre identifiera mig med. Men samtidigt har han en drivande kraft som fascinerar, om än provocerar. Men jag tror inte att det handlar om mod, snarare rädsla. En rädsla som han vill springa ifrån, ruska av sig. Vad det än är så är det en stark drivkraft som han har, en kraft som inte lämnar någon oberörd. Kanske är det hans ogenerade ärlighet som ofta slår läsaren rakt på käften.
Jag tycker också att "Factotum" kan ses som ett samhällsreportage, ett porträtt av dem som lever på samhällets botten. Ett ämne som alltid är lika viktigt och aktuellt. Charles Bukowski är också en duktig stilist och en jäkel på att berätta. När jag tänker efter är det nog därför som jag gillar honom och texter så mycket trots allt. Han skönmålar inte. Han romantiserar inte över misären som han bitvis lever i. Charles Bukowski må vara en gammal sexistisk gubbe, men han berättar om hur det verkligen ligger till och det ska han ha all heder för.
Publicerad: 2005-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-16 00:00
9 kommentarer
Jag avskyr gubbfan men det var en bra recension!
#
Läste just den här boken också. Jag tycker främst att den var enformig. Bukowski är bäst när han tar sitt liv som han skildrar så biografiskt och gör något annat av det. Lyckas i vissa dikter till exempel, att han säger något utöver att jobba är skittråkigt och kvinnorna kommer och går. I övrigt blir det rätt tråkigt. Mer djup skulle jag vilja ha sett hos honom. Nu blir det massa massa grafiskt realistisk yta.
#
Tänkvärt sagt. karin
#
håller med om att han är enformig. man vet vad man får för pengarna. men en bra recension var det. skriv mer nana!
#
Det bränner tydligen till litegrann i Nana Håkansson när hon skriver om författare som Charles Bukowski och lyssnar på musik av Ulf Lundell. Det är åtminstone det intrycket jag får när jag läser hennes intressanta och underhållande recension. Det verkar som att hon RISKERAR något (oklart vad) när hon recenserar Charles Bukowski och att hon därför måste förklara sig och reda ut VARFÖR hon gillar Bukowski. Likadant med Ulf Lundell och hans musik. Det är väl ett tecken så gott som något att det är något VISST med dessa båda herrars konstnärskap ?
#
Jag vet inte så mycket om sexism, men antar att det är tänkande som är uppdelat enligt skarpa könsgränser och tilldelar de bägge könen olika egenskaper, ungefär som rasism använder sig av en uppdelning av vit/svart och dålig/bra. För mig så tycks alltså ordet 'gubbe', så som det används i recensionen, att komma nära sexism. Hepp.
#
Dålig recension, bara upprandande av en massa floskler:
"Jag tycker också att "Factotum" kan ses som ett samhällsreportage"
"Ett ämne som alltid är lika viktigt och aktuellt."
(och så vidare)
Pyttsan :S
" "Factotum" är mycket white-trash, typisk beatlitteratur."
Beatlitteratur(?), nej snälla du!
white-trash, nu är du nog också ute och cyklar…
#
Läste den sist när jag satt häktad innan ett längre samhälleligt förvar. Fick en flagrant längtan att kröka självklart. Vilket jag gjorde under en tid när jag såg dagens ljus igen. Cynisk som alltid, men hela tiden med glimten i ögat. Läste mkt under häktesperioden som varade i 321 dagar. Snittet låg på en roman om dan. Viss litteratur blir vackrare ju fulare livet är för läsaren. Det krävs äkthet för att framkalla dessa känslor. Konstruerade och tillgjorda Wanna-be böcker såsom förslagsvis Guillous är ren antimateria och en tortyr för en själfull person att forcera sig igenom. Bukowski hade det som gör en stjärna, o jag måste jämställa honom med Celine, Von Musil, Mailer, Vonnegut, Camus och ett antal fler som jag läst med behållning. Lika nyanserat som Hamsun målade naturen o lika vackert som Turgenjevs beskrev kärleken, lika avklädande författade CB. Han döljer inget i ett förgiftat förhållande. Han öppnar upp avgrunden i sitt inre – tomheten, den kalla egoismen… Det gör ont ibland, men sanningen gör ont.
#
10/10
#
Kommentera eller pinga (trackback).