Det finns en rad författare som skriver mycket bra så länge de håller sig inom sitt ganska begränsade område. De kommer med en eller ett par böcker med mer eller mindre självbiografiska motiv, och sen har de inte så mycket mer att säga. Inget ont i det, i och för sig. För tio år sedan skulle jag ha gissat att Nick Hornby hörde till den gruppen författare, men han har onekligen bevisat något annat och sakta men säkert vidgat sin litterära motivsfär.

Den lilla utgåvan Otherwise pandemonium hör till engelska pocketförlaget Penguins lilla jubileumssamling och innehåller två små berättelser av Hornby, titelnovellen och ”Not a star”. Det är underfundiga små historier om vardagliga – eller kanske inte så vardagliga – problem med video som gemensamt tema. I ”Otherwise pandemonium” råkar en tonårspojke komma över en videoapparat som gör att han kan snabbspola i TV-sändningarna och hamnar rakt i en katastrofal framtid. I ”Not a star” snubblar en mor över en porrfilm med den egna sonen i huvudrollen.

De är inga revolutionerande berättelser, men riktigt charmiga. Hornby har verklig känsla för vanliga människor och vardagliga detaljer samtidigt som han besitter förmågan att skruva till, skapa spännande situationer som både roar och sätter fingret på.

Båda historierna är skrivna i första person och de bägge ganska olika jagberättarna säger en del om Horbys mognad och skicklighet som författare. Karaktärerna fångas fint i språk och berättarteknik. Särskilt tonårspojkens obeslutsamma upplägg, självreflexion och intertextuella referenser utmärker sig, på en gång litterärt manifest och karaktärisering:

So. You probably think you need to know who I am, and what kind of car my brother drives, and all that Holden Caulfield kind of crap, but you really don’t, and not just because I haven’t got a brother, or even a cute little sister. It’s not one of those stories. Insight into my personality and that stuff aren’t going to help you or me one bit, because this shit is real. I don’t want you to get to the end of this and start thinking about whether I’d have acted different if my parents had stayed together, or whether I’m a typical product of our times, or what I tell you about being fifteen, or any of those other questions we have to discuss when we read a story in school. It’s not the point.

Och det är roligt att läsa på originalspråk. Det låter kanske självklart, men för mig har det varit det en pinsamt kort tid. Trots att jag läser vilken facklitteratur som helst på engelska har det alltid varit sämre med skönlitteraturen. Jag tror faktiskt att den första engelska roman jag läste frivilligt var Bridget Jones dagbok.

Det skulle jag vilja skylla på skolan. Ni vet nog vad jag menar, hemska små historier konstruerade utifrån gloslistor, som var obligatoriska bänkböcker i grundskolan och säkert på många håll är det än. Har man inte sina läsintressen klara för sig riskerar man att få dem demolerade för alltid.

Nej, var jag lärare eller någon som bestämde över skolornas ganska obefintliga budget skulle jag se till att köpa in en bunt av Penguins jubileumspocketar. De är underbart aptitliga små snyggingar innehållande smakprov av både vardagssäljande och klassiska författare. Visserligen en bisarr blandning av allt från Steinbeck och Borges till Michael Moore och Jamie Oliver, men i gengäld något för alla. Och Otherwise pandemonium hör till de charmigaste jag läst hittills.