Jag funderade ett tag på den där egentligen ganska oviktiga, men av någon anledning tydligen så intressanta: genre.

Det finns säkert de som skulle sätta den här i det där facket som i bokhandeln brukar kallas ”spänning” och sedan, beroende på sina åsikter, antingen avfärda den som bara en deckare och inte läsa den eller läsa den och avfärda den eftersom det inte är en deckare. De vilseförda tar avstamp i ett olöst försvinnande och två mord. På vägen bockar den av alla deckargenrens tröttaste klichéer. (Frånskild expolis med smak för melankolisk musik? Check. Olösta mord? Check. Stora viktorianska villor med Hemligheter bakom spetsgardinerna? Check. Ett romantiskt intresse för detektiven som kanske är inblandad? Check.) De där grejorna har gjorts så många gånger förr, och är i regel ungefär lika spännande som dagsgammal gröt. Så varför tycker jag den här boken är så satans bra?

Jag tror det har någonting att göra med hur det där används. Fokus ligger egentligen inte så mycket på vem som har gjort vad och hur den den skarpsinnige detektiven använder sina små grå för att lägga ihop alla ledtrådar – överhuvudtaget löser sig egentligen ingenting, även när vi får reda på hur brotten begicks – utan mer på dem som är kvar. Systrarna som ännu efter 30 år inte vet vad som hände med deras yngsta syskon, fadern som tillbringat ett helt decennium besatt av tanken att finna sin dotters mördare, mörderskan som försöker fly undan sig själv… och, för all del, även detektiven som försöker hjälpa sina klienter samtidigt som han själv mest försöker hålla ihop sitt eget liv.

Det vore lätt att väga in mycket i det att Atkinson skriver ur ett kvinnligt perspektiv – det gjorde väl Christie också? – och hastigt kasta ur sig klyschor om ”mäns våld mot kvinnor”. Men boken gör det aldrig så lätt för sig. Atkinson tar det där så ofta använda persongalleriet – detektiven, änkan, fadern etc – och blåser liv i dem, ger dem dimensioner de alltför sällan får. Genom att bry sig mer om människorna som drabbas av brott än att gräva ner sig i själva detektivarbetet vrider hon till den klassiska deckaren, inte med elakhet utan med kärlek och humor. I stället för en upprepning av något som sagts hundra gånger förut får vi en varm, mänsklig berättelse, rolig och oerhört tragisk allt efter hur det passar sig, som balanserar våld med kärlek, död med minnen och rädsla med en andra chans. Atkinson fortsätter, sådär lite lagom under radarn, att vara en av vår tids stora historieberättare – inte olik en brittisk Donna Tartt, även om den jämförelsen är mer smickrande för Tartt – och om det funnes fler som hon skulle vi inte behöva några uppdelningar i genrer.