Recension

: Kom närmare
Kom närmare Sara Gran
2005
Norstedts
4/10

Inget nytt i mörkret heller

Utgiven 2005
ISBN 911301336X
Sidor 186
Orginaltitel Come closer
Översättare Tulle Durling
Först utgiven 2003

Om författaren

Fotograf: Robert Urh

Sara Gran är född 1971 och bosatt i Brooklyn, New York. Hon debuterade 2001 med ”Saturn’s return to New York”. Hennes andra roman, ”Come closer” kom 2003 och finns nu också på svenska (”Kom närmare”, 2005).

Sara Gran – Författarens hemsida.

Sök efter boken

En förändring till det klart sämre smyger sig på. I Sara Grans Kom närmare gäller det både vad som händer huvudpersonen och romanen i sig. Det går utför.

Utgångspunkten är klassisk. Amanda har allt hon kan önska sig. En karriär i uppåtgående, en man hon älskar, en ny, mysig lägenhet. Så kommer knackningarna. Eller är det ljudet av steg som närmar sig? Amanda börjar tänka tankar hon inte brukar tänka, göra saker hon inte brukar göra. Hon förlorar minnet. Hon förlorar kontrollen.

Steg för steg tas hennes medvetande och hennes kropp över av en demon. Faktiskt.

Först är det spännande med de där små tankarna, de små meningslösa elakheterna vi alla då och då drabbas av lust till, men aldrig skulle genomföra. Det är klart att det är kittlande med en karaktär som genomför dem. Scenen i textutdraget, där Amanda faktiskt fimpar cigaretten på sin mans ben istället för i askkoppen är en höjdpunkt, och det är fascinerande hur mycket människor är beredda att bortförklara. Här finns en viktig och spännande poäng i hur vår känsla för dekorum ger oss skygglappar. Vi vill så gärna låtsas att allt är normalt att vi låter katastrofer obehindrat byggas upp framför våra oseende ögon.

Men när jag säger att detta ganska tidiga stadium i boken är höjdpunkten så menar jag också att det sedan går raskt utför. Ju mer demonbesättelsen tar form desto tradigare blir det. Hur fräscht känns egentligen gammaltestamenterligt onda kvinnor, sex och droger som den ultimata synden, eller kopplingen mellan kvinnlig sexualitet och ond bråd död? Inte det minsta fräscht faktiskt.

I början är det riktigt roligt. Jag skulle inte vilja tala om författarens ”förmåga att blottlägga skräcken som lurar bakom vardagen” som ett av flikcitatet gör, det skulle jag inte, men jag upplever en sorts gotisk småtrevlighet. De välbekanta stegringarna i mystiken känns som en mysig och underhållande lek med genrekonventioner. Men så någonstans på vägen går den där kärleksfulla ironin som jag tycker mig uppfatta i början över i ett rent klichéstaplande som inte alls roar längre och jag börjar inse att författaren inte har för avsikt att själv bidra med något nytt element, perspektiv eller någonting.

Varken innehåll eller form tycks ha något att tillägga. En förstapersonsberättare (inklusive demon) återberättar. Kursiv stil för demonen, rak för jagberättaren. Handlingen är lika förutsägbar som det blodröda färgtemat. Stilen är enkel, kapitlen korta och lättlästa. Det finns helt enkelt inte så mycket att dras in i. Och ingen större anledningen att vilja bli indragen.

Kanske är jag genremässigt bortskämd, men jag gillar perspektivbytena, dubbeltydligheten och sinnligheten (fast ”sinnligheten” låter lite fel när man syftar på geggan och stanken) hos John Ajvide Lindqvist. Jag älskar Joss Whedons metaforiska demoner med sin sarkastiska postmoderna humor. Jag tror att gotiken, det okända och skräcken har en plats och en funktion i alla tider. Men inte i vilken bedagad form som helst.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2005-06-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 13:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1650

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?