En bok som blir succé hamnar förr eller senare framför kameran, något som Kapten Corellis mandolin tyvärr inte har undgått. Om du har sett filmen, där folk som ska dö överlever, skurkar blir hjältar, saker sker femtio år för tidigt, karaktärer är helt utbytta och man inte förstår vilka som skjuter på vilka, så vill jag ge dig ett råd: läs genast boken. Vare sig du gillade eller ogillade filmen, så kommer du inte att bli besviken.

Författaren Louis de Bernières kan som få andra skildra mänskligt förfall likväl som invand och självklar lycka, krigets vanvett men också det ljusa i ett hav av mörker. Kapten Corellis mandolin innehåller ett helt känsloregister där alla nyanser ryms och berör lika mycket. I ena stunden är det smärtsamt att läsa, i nästa stund skrattar man oundvikligen till när något beskrivs så träffsäkert det bara går. Jag har aldrig läst en bok som är så mycket "riktig roman" från pärm till pärm, utan en enda dåligt skriven sida bland de 432 som de Bernières fjärde verk rymmer.

I centrum för berättelsen står Pelagia, en ung kvinna på den grekiska ön Kefalinia, dit andra världskrigets ockupationer för den italienska musikern och militären Corelli. I Grekland finner kapten Corelli sitt första hem sedan föräldrarna dödades under kolonisationen av Libyen, och han charmar alla med en sällsynt livsglädje. Självklart förälskar sig Pelagia i den förbjudne, trots att hon redan är trolovad – till råga på allt med en yngling som blivit grekisk motståndsman.

Men Pelagias och Corellis kärlek är bara ett mellanspel, "en semester från ett krig som kretsade runt dem som ett lejon och nu strax skulle kasta sig över dem igen". I Italien störtas Il Duce, och en ny regering ger order om att tyskarna ska avväpnas. De italienska befälhavarna står handfallna, och medan handlingsförlamningen pågår vänds italienarnas överläge. Katastrofen står för dörren.

De Bernières beskriver tyskarnas många orättfärdigheter gentemot italienarna, nidingsdåd som hamnat i en historisk skugga eftersom det sällan finns plats för en mer mångfasetterad historieskrivning där även förövare och ockupanter kan vara offer. Här är författarens budskap ibland lite väl genomskinligt: italienarna var jättesnälla, tyskarna elaka och de grekiska motståndskämparna monster. Dessa förenklingar är en av orsakerna till att filmen blivit så annorlunda: kefalinierna kände inte igen sig och krävde att man gjorde om handlingen till kommunisternas fördel.

Till syvende og sist är det ändå inte osakliga historielektioner som får mig att falla för Kapten Corellis mandolin, utan alla de ömsinta detaljerna: här finns sniglar, homosexualitet, humor, kontinentaldrift, kärlek, heder, musik och tonvis med mänsklighet. Vi får stifta bekantskap med millitärhoror, partisaner, brittiska spioner, nazistgeneraler, helgon, en av Gud övergiven präst som ockupationen gör till profet, och många fler. Kriget lämnar dem åt sitt öde – men aldrig författaren.