Recension
- Att känna fienden John Keegan
- 2005
- Natur och Kultur
Keegan gör ingen besviken
| Utgiven | 2005 |
|---|---|
| ISBN | 9127098834 |
| Sidor | 406 |
| Orginaltitel | Intelligence in War |
| Översättare | Lennart Forsman |
| Först utgiven | 2003 |
Externa länkar
- Den svenska säkerhetspolisen
- Finns du med i rullorna?
- CIA
- Smått och gott från CIA. Några massförstörelsevapen i Irak verkar de dock inte ha funnit än.
Etiketter
När det gäller krigshistoria är det inte många som slår John Keegan på fingrarna. Hans stora kunnande kombinerat med ett mycket lättillgängligt språk har gjort hans böcker populära både bland fackfolk och allmänhet. En bedrift som långt ifrån alla historiker lyckas med.
I Att känna fienden fokuserar han på underrättelse- verksamhet och vad den faktiskt har och inte har inneburit i ett antal, skärskådade fall från 1800-talet och framåt. Hur bedrevs Nelsons jakt på Napoleons flotta? Vad innebar den trådlösa kommunikationens införande och hur effektivt fungerade flygspaningen under det andra världskriget, är några av de frågor som ställs i boken. Genom de olika fallstudierna och frågorna driver och underbygger Keegan tesen om att underrättelser, det vill säga relevant information om fienden, inte per automatik innebär ett strategiskt mer gynnsamt läge. För att kunna dra nytta av eventuell information krävs att man klarar av att relativt snabbt omsätta kunskapen till handling och därmed förskansa sig defensiva eller offensiva fördelar. Något som långt ifrån alltid varit fallet.
Det finns således många exempel där parter misslyckats med denna omställningsprocess och därmed gott miste om fördelar. Det verkar heller inte ha varit alltför sällsynt att dylik information till och med hamnat i papperskorgar eller längst bak i otillgängliga pärmar genom historien. Naturligtvis finns också exempel där underrättelser varit till stor nytta och spelat avgörande roll.
Den här boken känns relevant, underrättelsetjänsterna behöver studeras och då gärna med ett historiskt perspektiv. Det är egentligen först i efterhand, alltså när vi kan kalla det historia, man kan få ut någonting vettigt och sammanhängande om den här typen av verksamhet på grund av alla hemligstämplar som vilar tungt över lockande hyllmetrar. I exempelvis boken Bakom heligstämpeln inledde författarna med ett översiktskapitel om den svenska underrättelseverksamheten från senmedeltiden och fram till början av 1900-talet. Det kapitlet, med ett användbart historiskt källmaterial till grund, var också mycket bra till skillnad från huvuddelen av boken vilken berörde dylik verksamhet under 1900-talets andra hälft utan att kasta så mycket som en strimma nytt ljus över någonting. Det fanns helt enkelt inget tillgängligt material vilket gjorde merparten av den boken relativt meningslös.
Den fällan går inte Keegan i. Han renodlar istället den fakta som finns och han gör det bra. Det är högst sannolikt att de som tidigare läst och gillat Keegan kommer att uppskatta även den här boken, man känner igen och imponeras av den myckna kunskapen och den fina framställningen. Keegan gör som sagt ingen besviken.
Publicerad: 2005-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-18 12:54
168 timmar
-
-
Egendom
Hernán Díaz
- Recension
- 2024-04-18
- 0
-
-
-
Med liv och lust
Karin Wahlberg
- Recension
- 2024-04-16
- 0
-
-
-
Inget av det här är sant
Lisa Jewell
- Recension
- 2024-04-10
- 0
-
- En vecka bakåt
27 kommentarer
det är bara enstaka störda män som begår våld? Herregud, det är en massrörelse som kallas krig, och de skriver böcker om den rätta tekniken!
#
Tillbaks till kvarnen igen ser jag P… Stööön! Nu ska vi se om jag förstår dig rätt: (1) män (generellt) begår våld och (2) de sammansluter sig och för krig (där deras enskilda våldsbenägenheter blir en samlad massrörelse) samt(3), skriver böcker om detta, vilket är ett slags barbari/ perversion eftersom det institutionaliserar/ intellektualiserar det faktum att män (generellt) tar till våld (1). Teknikfixeringen, vilket den recenserade boken är ett exempel på, ett sätt att dölja (1) och, jag vet inte, den moraliska avsky som den är mer betjänt av? Eller vad?
#
haha – visste väl att du lyckligt skulle hoppa på min enkla kommentar, hankypanky, och glatt extrapolera i vanlig ordning! Kul att du har en hobby.
#
Jag måste säga att jag har j-vligt svårt för förenklingar av det slaget som P sysslar med. Hur kan du t.ex kalla krigg för en "massrörelse" ? Jag känner inte igen mig i din beskrivning om män.
#
det här är uppenbarligen världens mest känsliga ämne. OK, vänd på steken. Se kvinnor i alla de roller som män alltid haft i alla krig, från vapenuppfinnare till miljoner soldater på fältet till folk som skriver böcker som Keegan. Blir inte synen en aning absurd?
#
Så elakt, smart och fyndigt P… så skamsen jag blir… Ja, vilka knep som helst, va P? Vilka som helst, bara du ostört kan få fortsätta att komma med ditt trams. Det är uppenbarligen ett rent slöseri med tid att försöka ta dig på allvar. Se noga på hur P aldrig rakt bemöter en kritisk fråga. Hur blir krig en manlig "massrörelse"? Hur? Vad betyder det? Vad får det för konsekvenser? Vi får aldrig något riktigt svar, därför att i P:s svart-vita värld finns inget utrymme för sådana frågor. Vill någon veta något om intellektuell ohederlighet (för mycket sagt i samband med P, men låt gå) i en debatt? Jag rekommenderar en rond eller två med P här. Det är ganska lärorikt faktiskt, efter ett tag kan man ge akt på vissa obehagliga tendenser hos sig själv i diskussioner med andra, och kan t.o.m namnge dem: P.
#
Snälla hp, jag har försökt diskutera seriöst med dig förr, men det går inte så därför undviker jag det numera. Just nu så skrev du ett inlägg som närmast är att trakassera mig, jag tycker nog du har överskridit gränsen för hur man ska prata med varandra här.
#
Bara i din skalle P. Vilken betraktare som helst med en IQ över en morots kan bilda sig en uppfattning och konstatera att så inte är fallet. Men det är såklart bekvämt för P att skrika "trakasserier!" av skäl jag redan angett. Aldrig några svar, aldrig kritik och belysning av premisserna till P:s stolligheter. Alltid undvikanden, flykt från ämne och ett mästrande självgott översitteri. Som sagt, det finns mycket att lära sig från P här.
#
Som jag ser det så är "P" enbart ute efter att provocera. Okej, en provokation kan ha sin plats här för att locka till diskussion, men då måste man ju rimligtvis följa upp sin provokation och föra sitt resonemang vidare, besvara frågor etc. Detta gör inte P. Resultaten blir att åtminstone jag uppfattar P som en tax inne i en trädgård, skyddad av staket, som skäller på förbipasserande hundar och människor, men som springer iväg och gömmer sig så fort någon tar sig över det där staketet. Ynkligt.
#
Läsare och hp – verbalt övervåld är ni åtminstone välbekanta med båda två. är det några som skäller som hundar, så är det väl ni – jag har inte attackerat någon av er, om ni ser efter, bara uttalat mig generellt. Men era inlägg verkligen dryper av hat och sarkasmer.
Även en person med en morots intelligens kan se att hela vår historia genomsyras av krig, att det är en institution och att de drivs av män. Inga nyheter direkt. När miljoner män drar ut i krig, lämnar sina familjer och dödar andra, är det en enorm omvälvning. därav uttrycket masrörlse. Ända fram till sextitalet hävdades offentligt att krigiskhet var en positiv manlig egenskap, inom militären (och sporten!) är det fortfarande så. Vilken karl vill vara en "käring"? Fint att "Läsare" inte känner igen sig i min beskrivning av män, men miljoner människor, framför allt kvinnor och barn, runt om i världen gör det tyvärr. Se darfur, Kongo, Irak, nyligen f d Jugoslavien. Se gängkrigen i USA (och här), se Somalia, osv, osv… Hur många soldater slogs i andra världskriget? Var de "enstaka störda män"? jag är glad att vi i Sverige har övergått till allmänna val i st f inbördeskrig. men vi är inte normen på den här planeten, tyvärr. — Om ni nu är så vänliga och ser att det här inte är personliga attacker på er två, som jag aldrig träffat – och hade jag det, så hade ni väl hållit en hyfsat hövlig ton.
#
Det har aldrig varit frågan om "personliga attacker", hur kan det vara det när alla skriver under pseudonymer!? "Hat" och "sarkasmer" får stå för dig. Att min ton låtit irriterad är däremot korrekt. Men jag är glad över att du för en gång skull bemödar dig om att precisera dina generaliserande uttalanden.
Trots din oerhörda förenkling genom att jämställa alla slags konflikter med varandra och hitta den gemensamma nämnaren till dem i det manliga testosteronet, eller nåt, ska jag spela med i ditt resonemang. Krig är ingen nyhet nej. Den sköts mycket riktigt mestadels av män, med vissa undantag som vi kan förbise den här gången. Frågan är: vad händer vid krigsmobilisering som mycket riktigt är en genomgripande samhällelig omvälvelse? Är det en process där hälften av en nations befolkning, kvinnorna, helt ställs utanför skeendet? På intet sätt. Kvinnor utgör: moralisk grund, materiell produktion, det man försvarar, sexuell och känslomässig påtryckning etc etc. Alltså: pacifism är en sent uppkommen idé som vi lätt kan slänga oss med i ett välmående västerländskt land som präglas av fred och välfärd, liksom säga usch åt mannens krigiska egenskaper då vi inte längre finner dem önskvärda. Jag undrar om tonen skulle låta likadan hos P om vi stått inför ett fullskaligt anfall? Homo sapiens är en irrationell och våldsam ras, att lägga all skuldbörda på männen är att göra det väldigt väldigt lätt för sig.
#
Hp, du kallar din ton irriterad, för mig känns den mycket aggressiv. Jag har försökt diskutera med dig förr och bara fått hånfullheter till svar, ärligt talat är jag rädd att alls uttrycka en åsikt på detta forum numera, det känns som om du står bakom nästa hörn färdig att hoppa på mig. Jag är mycket illa berörd, mår direkt dåligt.
Men nu säger du att du vill prata på riktigt. OK, då försöker vi det. Ja, män är den minsta gemensamma nämnaren för de senaste tiotusen årens krigföring (som du säger, med vissa undantag). Tyvärr. Varför det har blivit så är värt att fundera över och utreda – om vi inte gör det, kommer vi aldrig till rätta med det. Är mannen född "ond"? Nej, jag tror inte det. Men jag tror att det finne en stark benägenhet för våld som vid något tillfälle har spårat ur totalt och nu är svår att få
ordning på (av naturliga skäl – fredliga män och kvinnor undertrycks ju rent fysiskt i världen). Kanske var den här våldslusten ursprungligen menad endast för icke-dödliga rangstrider hannar emellan.
#
Tråkigt att läsa P, det är naturligtvis inte min avsikt att vara aggressiv eller bedriva korståg mot någon. Det är inget jag känner mig nöjd över att läsa: tvärtom. Men om jag starkt och känslomässigt ogillar något du skriver måste jag kunna uttrycka det, utan att det på något sätt ska inbegripa att jag "förtrycker", "kommer med personangrepp", "förbjuder" etc. Sådant gör mig bara irriterad därför att jag upplever det som rent förtal och taskigt debattknep. Men jag tar såklart åt mig vad du skriver, det är fullständigt självklart att du ska kunna uttrycka åsikter här utan att behöva känna obehag. Vi tycks ha olika debattemperament helt enkelt. I verkliga livet är jag en bokläsande nörd som inte gör en fluga förnär. Kan vara en mental bild att hålla i huvudet när du läser mina tirader. Jag avskyr "bullies" och är ingen själv.
Beträffande homo sapiens är vi nog den enda djurart som strider med varandra till döds. Koestler talar om att mycket talar för att vi är en evolutioistisk återvändsgränd, ungefär som cro-magnon en gång var. Vår rationalitet och förmåga till samarbete parat med vår irrationella våldsbenägenhet är en rätt dålig mix. Bara en tidsfråga innan varenda diktator har varsin atombomb pekandes mot varandra.
#
Problemet när man förenklar och generaliserar som P gör -i fallet med den manliga massrörelsen krig – är att han aldrig hittar nyckeln till förändring. Det blir tröstlösa diskussioner som inte leder någon vart. Inser du inte det själv P ?
#
Nej, jag tycker nog snarare det är tvärtom. Om man inte kan se sanningen i vitögat, kan man inte heller göra något fruktbart för att ändra på saker och ting. Jag är varken ute efter att förenkla eller provocera – jag menar faktiskt vad jag säger och är mycket bedrövad över hur det ser ut med våldet i världen. Och det kommer till 90 % (eller mer) från männen. Så vad ligger bakom, och vad gör vi åt det?
#
Det är fortfarande, anser jag, ett grovt förenklat och ensidigt perspektiv. "Sanningen i vitögat" är bara statistik, som knappast bör få någon att höja på ögonbrynen. Krigets maskineri är, som sagt, mer än den som i slutändan endast håller i bajonetten som sticker ner fienden. Du kan inte tänka dig att det finns andra, mer komplexa, förklaringsmodeller till uppkomsten av våldsamma konflikter? Dvs annat än att det råkar var just män som får sköta dödandet? För om du endast ser män som galna hannar som "härjar loss", i enlighet med dina små framskymtande teorier P, kommer vi aldrig någonsin förflytta oss en tum i den här diskussionen.
Med all respekt.
#
"Små" framskymtande teorier…?
Jag tror vi talar om lite olika saker. Naturligtvis är varje enskild människa som individ (man som kvinna) oändligt komplex och kan inte bemötas utifrån statistik och generaliseringar. Vi har olika tankar och erfarenheter och drivkrafter och minnen. Men när det är strukturer man ska bekämpa, måste man utgå från de stora dragen. Givetvis menar jag inte att varje karl rusar ut på slagfältet som en galning, det finns en invecklad och lång historia bakom krigens utveckling och varje krig i sig. Men de har också gemensamma drag och rundstrukturer och en av dem är att de uppkommer ur mäns sätt att organisera sig socialt. det är anledningen till att jag drog upp så till synes vitt skilda företeelser som gängkrig i Chicago och krigsherrar i Afghanistan.
#
Stavfel – ska vara grundstrukturer.
#
Jag har inget emot framletande av strukturella drag, det är inte det jag vänder mig mot, men att vi i det här fallet ska nöja oss med ett enda med motiveringen att det är just här skon klämmer, det är just det här vi ska bekämpa, det tilltalar mig inte alls. Män kan organisera sig socialt. Jaha. Män kan drillas till att döda. Jaha. Män kan organisera sig och lära sig döda i större grupperingar. Jaha. Man kan sätta samman dessa klossarna tills man klappar i händerna och tycker sig ha ett urskiljbart mönster. Men säger det oss något mer än en bråkdel av sanningen? Vi kan leka med andra slags klossar: etnicitet, politisk omyndighet, fattigdom, religiositet, nationalism osv. Kön kanske i själva verket är det klossbygge som är allra mest ovidkommande. Såvida man inte anser att konflikter först och främst har sin grund i egenskaper hos det manliga könet. Och man hellre vill se till krigets form än fördjupa sig i bakgrunden. En bakgrund som, om man ser efter, inte är detsamma som krigets form (män med vapen, sin krigsdiciplin osv).
#
Alla faktorerna du nämner är relevanta. Men om man verkligen vill leta reda på gemensamma nämnare för sociala konflikter, så hittar man ju några som är slående – oavsett om det gäller etnicitet, religion, sport, eller politiska system. Samtliga bygger på män, och på mäns sätt att organisera sig i hierarkiska strukturer som slåss för hegemoni över andliga eller fysiska territorier. Företag såväl som knarkkarteller, politiska partier såväl som kvartersgäng. Men strukturen är så välbekant för oss att vi inte ser skogen för bara träd.
#
Och dessa är helt väsensfrämmande och obekanta för kvinnor? Liksom de kom från en annan planet? En planet där alla lever i helt platta organisationer och lammen betar brevid lejonen? Så kvinnor varken kan eller bör ta plats i dessa, en gång av män uppbyggda, hierarkier? Är organisationerna, som man även skulle kunna benämna civilisation, bara männens "grej"?
#
Allt som män gjort har åtminstone några kvinnor också gjort. Men proportionerna när det gäller våd och krig… Jo, kvinnor går in i männens organisationer, men som du vet uppstår hela tiden diskussioner om att kvinnor känner sig obekväma med männens ledarstil och måste lära sig den. För kvinnor är det män som kommer från en annan planet. Nå, vi kommer alla från precis samma planet, rent fysiologiskt är vi inte ens ying och yang, utan hannar har uppstått ur honor för att säkerställa genetisk variation. (detta är ett faktum, hp). Så vi är ju delar av samma stycke. Men, som sagt, någonstans gick något gravt fel, och eftersom grunden till det inte kommer från en annan planet, så kommer den – från oss.
#
P: Hannar ur honor – whatever. Som jag ser det finns det inget fel eller onaturligt i att människor går samman i hierarkiska organiseringsstrukturer. Det enda felet är att kvinnor hållits utanför dem, vilket, får man hoppas, på sikt kommer att förändras alltmer. Det har redan skett en hel del bara de senaste 20 åren, eller hur? Inte tillräckligt, nejvisst. Dessa "strukturer" är inga manligt konspiratoriska och ointagbara fästningar för kvinnor, men att det lever kvar en viss tröghet inom dem är uppenbart (där talar statistiken sitt tydliga språk). "If you can't beat them, join them" som det brukar heta. Vilket fler och fler kvinnor gör och kommer att göra. Jag kan inte se att saker och ting kan förändras på något annat sätt. Om man inte är naiv nog att tro på någon slags "massiv kvinnlig revolution", men den lär nog utebli har jag på känn. Eller så kan man ju gå omkring och peka finger åt mannen, sjunga "kumbaja" tillsammans i en ring och drömma om hur bra allt vore om männen inte ställde till med sådan oreda hela tiden. Det löser nog en hel del ska du se.
#
Konspiratoriska – ibland, tyvärr. "If you can´t beat them, join them!" det är väl vad kvinnor håller på med just nu, men vad säger det om manliga strukturer? Kvinnors sätt att vara kan inte ta över männens, det säger du själv, vilket är nedslående. Peka finger – själv är jag förvånad över att kvinnor inte blir mer förbannade än de blir över hur det ser ut. Peka finger är sätt oskyldigt. Kumbaja har jag inte hört sen 70-talet. Jo – jag var med redan då, och vad atmosfären mot kvinnor beträffar har den tyvärr blivit hårdare och tuffare sen dess.
#
Det är ett stort ämne: det flyter en bra bit utanför ett konstaterande att "krig är en manlig massrörelse" och våld inte står för enstaka manliga psykopater, utan är inlärt från djupt liggande samhälleliga (och biologiska?) faktorer/ strukturer. Det går säkert ihop för dig P, men för mig… låter det inte riktigt vettigt någonstans. Jag vet inte vilket feministmärke du röker, är det särartsfeminism? Tonen tycks vara mer "doom & gloom" (för att använda en term från metalmusiken) än medsystrarnas, vilka man brukar bryta åsikter med och i stort sett håller med. Här är tonen mer oförsonlig, vad män är och står för är redan klart och utmejslat. Det retar naturligtvis upp eftersom få känner igen sig i en sådan bild, män som kvinnor (och som också starkt ifrågasätter det progressiva i presentationen av siffror och statistik, som tagna ur sitt sammanhang bara tycks tjäna till att hålla en slags missriktad bitterhet vid liv). Dessutom tycks det överlag, inom massmedia och vissa kvinnogrupperingar (tror ROKS bara råkar vara ett exempel vi råkat få nys om) vara fritt fram att slänga ur sig vilka dumheter som helst om män. På fullaste allvar. Jag tror jag inte är ensam om att känna mig fruktansvärt less på att höra dem. Att män är naturliga våldsverkare är lika smart att häva ur sig som att säga att alla kvinnor är naturliga horor. Om du plockade upp det här på 70- talet P, tror jag det är på tiden att du lägger ner det. Tiderna är andra, vilket jag knappast inte behöver påpeka; på den tiden var ni unga och arga och kunde säga sådant med ett snett leende och i en slags karnevalisk anda. Och det var bra, konstruktivt och roligt. Jag gillar allt det där, tro mig. Men ur sin tid och kontext låter samma slagdängor idag bara gammalt, trött och bittert.
#
Börjar likna essäskrivning… jag sätter nog streck för mig själv här, så varsågod: sista ordet P. Hämndens timma, eller? ;)
#
Nej då, hankypanky, ingen hämnd här inte. Jag är varken bitter eller oförsonlig, tvärtom hoppas jag på att vi ska kunna ordna våra mans-kvinna-relationer till slut och vara fina kompisar. Jag har inte "slängt ur mig" någonting och din bild av 70-talet stämmer nog inte med min, den är lite allvarligare, även om det fanns mycket kul – och som sagt, mer avslappnade vänskaper mellan killar och tjejer än nu (inte tuffare, som du tycks tro). Men inte går allt det där att avhandla här, det krävs tjocka böcker om saken. Inte minst för att undanröja alla missförstånd och förutfattade meningar! Så i väntan på den – tack för diskussionen, hp.
#
Kommentera eller pinga (trackback).